— 9 —
i en stor venetiansk spegel, och då han såg sina förvridna drag, ryggade han tillbaka för sin egen bild, så hade sorg och harm förändrat hans yttre.
— Jag måste hålla på att bli galen! — tänkte han inom sig. — Hvarför skall jag göra mig obehaglig för hundra, som voro stolta öfver min hyllning, för en endas skull, som föraktar mig? Men hvarför föraktar hon mig? Hvem föredrar hon? Inte kan det vara det långa skelettet med blåbleka ansiktet, som alltid så troget håller vakt på två stegs afstånd från henne och oupphörligt följer henne med svartsjuk blick! Han låtsar inte heller se mig! Om jag ville, så skulle jag inom en kvart ha honom liggande stum och stel med mitt knä på sitt bröst och min värja genom sitt hjärta! Om jag ville, så skulle jag kunna fläcka hennes hvita klädning med dens blod, som har gifvit henne de blommor som pryda henne! Kan jag inte bli älskad, så kan jag åtminstone göra mig fruktad och hatad! Och hennes hat vore i alla händelser att föredraga framför denna mördande likgiltighet! Men det skulle vara rått och brutalt! Så skulle kanske Quélus och Maugiron handla, om de vore i mitt ställe. Bättre då att försöka likna mina ideal i Plutark och kanske dö af min kärlek, men utan någon klagan, Jag har ju trotsat de största faror och öfvervunnit de tappraste motståndare — jag vill vara och förblifva hjältenamnet värdig!
Under vägen genom de yttre gemaken mötte Bussy hertigen af Anjou. Han vände bort hufvudet och låtsade ej se honom, ty han kände, att hans själsstyrka ej förslog att lägga ett leende på hans läppar till hälsning — därtill hade denna furste, som likväl kallade sig hans vän, bedragit honom alltför skändligt.
Hertigen ropade hans namn, men Bussy svarade ej.
Den unge ädlingen var snart hemma hos sig. Han lade värjan på bordet, drog dolken ur slidan, häktade själf upp jacka och axelkappa och satte sig sedan i en stor fåtölj, med hufvudet lutadt mot det vapenbroderade, stoppade ryggstödet.
Hans betjäning såg, att han var förströdd och trodde, att han ville hvila. De aflägsnade sig med tysta steg. Men Bussy sof ej, han satt försjunken i vakna drömmar.
Flera timmar förgingo sålunda utan att han märkte, att en man satt kvar i andra ändan af rummet och gaf omsorgsfullt akt på honom utan att röra sig eller yttra ett enda ord.
En iskall rysning skakade Bussys gestalt och det svindlade för hans ögon. Den uppmärksamme betraktaren rörde sig likväl icke.
Så började grefven hacka tänderna, hans armar kändes alldeles stela, hans hufvud blef tungt som bly och sjönk ned mot ena axeln.
Nu steg den andre upp, drog en suck och gick fram till Bussy.
— Ni har feber, herr grefve, sade han.
