Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/415

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 11 —

Hertigen inträdde. Intet ljus var tändt i Bussys rum; sjuka sinnen trifvas bäst i mörkret.

— Här är bra mörkt, — sade hertigen. — Det blir man bara dyster och nedslagen af.

Bussy svarade ej. Han kände en sådan leda vid att höra hertigens röst, att han ej kunde förmå sig att svara.

— Är du allvarsamt sjuk, eftersom du inte svarar? — frågade hertigen.

— Ja, ers höghet.

— Är det därför jag ej har sett till dig under de sista dagarna? — fortfor hertigen.

— Ja, ers höghet.

Prinsen kände sig retad af Bussys lakoniska svar. Han gick ett par slag af och an i rummet, betraktade skulpturerna, som lyste genom skymningen och fingrade på draperierna.

— Du har en treflig bostad, Bussy! — förklarade han.

Bussy teg.

— Mina herrar, — sade hertigen till sina följeslagare, — var goda och stanna därute i förmaket — min stackars Bussy måste verkligen vara rätt illa däran. Men hvarför har man inte skickat efter Miron?

En af Bussys betjänter skakade på hufvudet. Hertigen såg det.

— Är det någon sorg som tynger dig? — frågade han.

— Jag vet inte, — svarade Bussy matt.

— Är du ond på mig, Bussy? — frågade hertigen med sänkt röst och gick närmare sängen.

— Jag? Hvarför skulle jag vara det? Man blir ju inte ond på furstar! Hvad skulle det tjäna till?

Hertigen teg.

— Men hvarför slösa bort tiden på omsvep fortsatte Bussy. — Tala rent ut, ers höghet! Ni behöfver mig, eller hur? Den tappre adelsmannens ton var säreget kylig och hård.

— Herr de Bussy …

— Jag förstår det mycket väl! Ni tror väl inte att jag inbillar mig, att ni har kommit hit af vänskapligt intresse för mig — ni, som inte hyser intresse för någon annan än er själf.

— Å, Bussy! Att du kan säga mig sådana saker!

— Nå väl — säg ut! Hvad önskar ni? När man tjänar en furste och denne är nog nedlåtande att låtsa hedra en med sin vänskap, så får man ju till och med offra sitt lif till tack för hans nedlåtenhet.

Hertigen blef purpurröd. Men mörkret dolde hans rodnad.

— Jag önskar ingenting särskildt, och du misstar dig, om du tror att jag har kommit hit af egennyttiga bevekelsegrunder, — förklarade