— 10 —
Grefven lyfte upp sitt feberheta ansikte.
— Är det du, Rémy? — sade han.
— Ja, herr grefve, jag väntade här på er hemkomst. —
— Hvarför det?
— Jag visste, att ni inte skulle stanna länge. Man dröjer inte gärna där man lider.
— Tack, min vän! — sade Bussy och räckte den unge läkaren sin hand.
Rémy tog den feberheta handen i sin och tryckte den med hängifvenhet och vördnad till sitt hjärta.
— Säg mig nu, herr grefve — vill ni ge vika för febern eller öfvervinna den? I det förra fallet sitter ni uppe, i det senare går ni till sängs och låter mig läsa någonting uppmuntrande för er.
Grefven hade intet val; han lydde sin läkares föreskrift, och de vänner, som kommo för att fråga efter hans, befinnande, funno honom till sängs.
Under hela den följande dagen lämnade Rémy knappt för ett ögonblick sin plats vid Bussys säng. Han bemödade sig att kurera sin patient både till kropp och själ — kroppen med svalkande drycker och själen med vänliga ord.
Den därpå följande dagen var den, då hertigen af Guise besökte Louvren. När Bussy den morgonen såg sig om efter Rémy, syntes han icke till.
— Han var naturligtvis trött, — tänkte Bussy. — Stackars gosse! Han behöfde frisk luft, solljus och vår. Och Gertrude väntade väl också på honom. Gertrude är bara en kammarjungfru, men hon älskar honom — och en kammarjungfru, som älskar, är för mer än en drottning, som inte gör det.
Dagen förgick utan att Rémy syntes till, och just därför att han icke kom, längtade Bussy efter honom. Han började slutligen känna sig otålig.
— Och jag, som trodde, att det ändå fanns tacksamhet och vänskap till i världen! Men härefter tror jag på ingenting, — mumlade han vresigt.
Fram emot kvällen, då gatorna började fyllas af larmande folkmassor och det blef så skumt i rummet, att Bussy ej längre kunde urskilja föremålen omkring sig, fick han plötsligt höra högljudda och talrika röster ute i sitt förmak.
En betjänt kom hastigt inskyndande.
— Hans höghet hertigen af Anjou är därute, — sade han.
— Låt hans höghet stiga in! — svarade Bussy, rynkande ögonbrynen vid blotta tanken på att hertigen intresserade sig för honom, som föraktade sin herre så djupt.
