— 18 —
— Nej, madame … Men jag var okunnig om att jag skulle få träffa er. —
— Ni talar hårda ord, herr grefve! — sade Diana och såg upp på Bussy med fuktig blick. — Vill ni därmed säga, att ni inte skulle ha följt honom, om ni hade vetat att jag … —
— Å, madame! —
— Ni har gjort mig en stor tjänst, herr grefve, och jag har ännu inte fått tacka er därför. Förlåt min försummelse, och mottag nu mitt varmaste tack! —
— Madame … —
Bussy kom icke längre. Han var till den grad upprörd, att han hvarken kunde tänka eller tala.
— Jag ville öfvertyga er om, att jag hvarken är så otacksam, så hjärtlös eller så minnesslö, som det kan se ut, — fortsatte Diana lifligare. — Och därför har jag bedt doktor Rémy förskaffa mig nöjet att få träffa er. Det är jag som har föranstaltat vårt sammanträffande. Förlåt om det misshagar er! —
Bussy förde handen till hjärtat.
— Å, madame, det kan ni ju aldrig tro! — framstammade han.
Tankarna började åter klarna i hans hjärna och det föreföll honom, som om på samma gång en dimma vek undan från hans ögon.
— Jag vet, hur svårt ni har haft att kunna utföra ert uppdrag, — fortfor Diana, som afgjordt var den starkaste därför att hon var beredd på deras sammanträffande. — Jag ger mitt fulla erkännande åt er grannlagenhet. Jag känner er och jag uppskattar er fullkomligt, därom ber jag er vara öfvertygad. Ni bör därför fatta, huru jag har lidit vid blotta tanken på att ni skulle missförstå mig. —
— Jag har legat sjuk i tre dagar, madame, — sade Bussy.
— Jag vet det, — svarade Diana med en rodnad, som förrådde hennes djupa intresse för saken, — och jag har kanske lidit mer än ni, ty doktor Rémy sade mig, att … —
— Att det var er förgätenhet som gjorde mig sjuk? Det var så, madame. —
— Jag har således handlat fullkomligt riktigt, då jag lagade att jag fick träffa er, herr grefve, — sade Diana. — Jag tackar er ännu en gång af allt mitt hjärta, och jag ber er vara försäkrad om, att min tacksamhet skall räcka hela mitt lif. —
Bussy skakade på hufvudet med sorgsen min.
— Tror ni mig inte? — frågade Diana.
— Madame, — sade Bussy, — om man hyser vänskap för någon, så visar man det också. Ni visste, att jag var närvarande då ni presenterades på hofvet, ni visste, att jag fanns i er omedelbara närhet, ty ni måste ha märkt den ihärdighet, hvarmed jag betraktade er — och ni
