— 19 —
förunnade mig inte en enda blick! Inte med ett enda ord eller en åtbörd lät ni mig förstå, att ni visste, att jag fanns där. Men det kan ju hända att jag misstar mig, madame — ni kände kanske inte igen mig, ni har endast sett mig ett par gånger förut. —
Diana såg på honom med så sorgset förebrående blick, att Bussy kände sig upprörd ända in i djupet af sin själ.
— Förlåt! Ack, förlåt mig, madame! — sade han. — Ni är inte lik alla andra kvinnor, och ändå handlar ni på samma sätt som de. Ert giftermål … —
— Ni vet ju hur jag tvingades att ingå det? —
— Ja, men det kunde ha varit lätt upplöst. —
— Det var tvärtom omöjligt. —
— Visste ni inte, att en hängifven själ vakade öfver er? —
Diana sänkte sin blick.
— Det var just det söm gjorde mig ängslig, — hviskade hon.
— Och därför uppoffrade ni mig? Betänk, hvad lifvet är värdt för mig, då ni tillhör en annan! —
— Herr de Bussy! — sade Diana med värdighet. — En kvinna kan icke med heder skilja sig från en man, för att bli en annans maka. —
— I alla händelser har ni föredragit att behålla namnet Monsoreau. —
— Tror ni det? — stammade Diana. — Så mycket bättre! —
Hennes ögon fylldes af tårar och hon sänkte sitt hufvud mot bröstet.
Bussy gick upprörd af och an framför henne.
— Jag har nu blifvit hvad jag fordom var — en främling för er, — sade han.
— Å! — utbrast Diana.
— Er tystnad är bästa beviset därpå. —
— Jag får inte tala på annat sätt än genom den. —
— Nåja, den är en naturlig konsekvens af ert beteende i Louvren. Där såg ni mig inte — och nu talar ni inte! —
— Ack! I Louvren var ju herr de Monsoreau med. Han höll ständigt ögonen på mig, och han är svartsjuk. —
— Svartsjuk — han? Ack, min Gud, han, som äger en sällhet så stor, att hela världen bör afundas honom! —
— Svartsjuk är han emellertid. Och han har sett en man ströfva omkring i närheten af vår nya bostad. —
— Har ni lämnat rummen vid rue Saint-Antoine? —
— Hvad? — utbrast Diana hastigt och obetänksamt. — Det var således inte ni? —
— Nej, madame! Allt sedan ert giftermål blef officielt tillkänna-
