Den här sidan har korrekturlästs
— 21 —
— Om jag visste? — upprepade Bussy. — Jag vet en sak, madame, och det är att er make ej bör ha en tanke på något annat i världen är sin himmelska lycka.
— Men — men …, — sade Diana stammande och förvirrad, — om ni bedrar er, grefve de Bussy — om han likväl inte är min make!
Den unga kvinnan reste sig från bänken.
Med dessa ord reste sig den unga kvinnan från — bänken, lät för ett ögonblick sina iskalla fingrar hvila i Bussys brännheta hand och flydde därifrån, lätt som en skugga, genom trädgårdens mörka, slingrande gångar. Hon fattade Gertrudes arm och drog henne med sig bort innan den af lycka berusade Bussy hann göra något försök att hålla henne kvar.
Han uppgaf ett kväfdt utrop, reste sig och sträckte vacklande armarna efter den flyende.
