— 20 —
gifvet och sedan ni presenterades på hofvet utan att ens värdigas se åt mig, har jag legat till sängs i en feber, som rasat i mina ådror. Ni hör, att er man omöjligt kan vara svartsjuk på mig, ty det är inte jag som har patrullerat utanför er bostad.
— Om detta är sant, och ni likväl hade någon önskan att få träffa mig, så kan ni tacka den okände för att ni fick det. Jag, som känner herr de Monsoreau, kunde ej annat än hysa ångest för er, därför att jag trodde att det var ni. Därför ville jag nödvändigt tala med er och be er akta er — gör mig inte olyckligare än jag redan är!
— Lugna er, madame! Det var inte jag.
— Låt mig nu tala ut allt hvad jag har att säga er! Af fruktan för den där okände, som han kanske känner bättre än ni och jag, fordrar han, att jag skall lämna Paris. Och därför, — tillade Diana och räckte Bussy sin hand, — därför kan ni anse detta möte som vårt sista … Jag reser i morgon hem till Méridor.
— Reser ni, madame? — utbrast Bussy.
— Det är det enda mediet att lugna herr de Monsoreau, — sade Diana, — och det är den enda utvägen för mig att återvinna mitt lugn. För öfrigt afskyr jag Paris — jag afskyr hofvet, Louvren och societeten. Jag känner mig lycklig öfver att få isolera mig på Méridor med mina barndomsminnen, där skall jag kanske åter känna en fläkt af frid. Min far följer mig, och jag skall där också träffa herr de Saint-Luc och hans grefvinna, som påstå sig längta efter mig. Farväl, herr de Bussy! —
Bussy dolde ansiktet i händerna.
— Således är allt slut för mig, — mumlade han.
— Hvad är det ni säger? — utbrast Diana och reste sig.
— Jag säger, att denne man, som nu jagar er i landsflykt och därigenom beröfvar mig min enda glädje — den att åtminstone andas samma luft som ni, att få se en skymt af er någon gång och möjligen höra fraset af er klädning — han är min dödsfiende, och om jag också skall låta mitt eget lif därvid, så skall jag krossa honom med egen hand! —
— Herr grefve!
— Den eländige! — fortfor Bussy häftigt. — Är det inte nog för honom att äga er till maka — er, den skönaste och renaste varelse på jorden. Skall han dessutom äfven vara svartsjuk? Löjlige, afskyvärde narr! Ohyggliga odjur!
— Lugna er, herr grefve! — bad Diana. — Det är kanske förlåtligt att han …
— Förlåtligt! Försvarar ni honom, madame?
— Å, om ni visste! — stammade Diana och dolde ansiktet i händerna, för att Bussy ej skulle se hennes djupa rodnad.
