— 29 —
Quélus och Maugiron skola under tiden hålla vakt nere på siottsgården tills min bror kommer.
— Och då? frågade Quélus.
— Så snart han har kommit in i slottet, låta ni stänga alla portar! Gå nu!
— Bravo, sire! utbrast Quélus.
— Jag är här igen om tio minuter, sire, sade d'Épernon lifligt.
— Att skifta färg tar nog längre tid än så, klagade Schomberg, men det beror för öfrigt på färgens äkthet.
— Kom bara igen så fort som möjligt, svarade kungen.
— Och ers majestät stannar ensam här? frågade Maugiron.
— Nej, Maugiron, ensam är jag inte. Jag skall utbedja mig Guds beskydd öfver vårt företag.
— Ja, bed så varmt ni någonsin kan, sire! Ty jag är rädd att hela världen har gått i förbund med Lucifer för att bereda vårt fördärf, sade Quélus.
Han och Maugiron aflägsnade sig genom den ena dörren och de båda andra genom den motsatta.
Kungen var ensam och knäföll på sin bönpall.
IV.
CHICOT UPPTRÄDER ÅTERIGEN SOM KUNG AF FRANKRIKE.
Klockan slog tolf på natten, och detta var den timme då Louvrens portar vanligen brukade stängas. Men kung Henri hade med klokhet beräknat, att hertigen af Anjou med all säkerhet icke skulle underlåta att sofva i Louvren denna natt, emedan han därigenom skulle skingra de misstankar, som under det festliga tumultet på stadens gator kunde ha väckts i kungens sinne.
Och därför hade kung Henri befallt, att slottets portar skulle stå öppna ända till klockan ett.
En kvart öfver tolf kom Quélus tillbaka upp till kungen.
— Nu är hertigen återkommen, sire, sade han.
— Hvad gör Maugiron.
— Han står på post därnere, för att se efter, om hertigen går ut igen.
— Det har ingen fara.
— Och således… sade Quélus med en gest som betydde, att det nu endast återstod att skrida till handling.
— Således — skola vi ge honom tid att helt lugnt gå och lägga sig, sade Henri. Hvem är hos honom?
