— 30 —
— Herr de Monsoreau och hertigens vanliga uppvaktning.
— Äfven herr de Bussy?
— Nej, han var inte med.
— Godt! sade kungen. Han kände en viss förnöjelse öfver att hans bror var beröfvad sin bäste försvarare.
— Hvad befaller ers majestät? frågade Quélus.
— Att d'Épernon och Schomberg bli tillsagda att skynda sig, och att herr de Monsoreau blir underrättad om att jag vill tala med honom.
Quélus bugade sig och gick att uträtta uppdraget med all den skyndsamhet, som hat och hämdtörst betingade.
Fem minuter därefter inträdde d'Épernon och Schomberg i kungens rum, den förre i nya kläder och den senare med sin ursprungliga kulör. En blåaktig skugga syntes likväl här och där i hans ansikte, och badaren hade förklarat, att det behöfdes en hel serie ångbad för att fördrifva den.
Herr de Monsoreau inträdde strax efter de båda gunstlingarna.
— Anföraren för ers majestäts lifvakt har nyss underrättat mig om, att ers majestät har gjort mig den äran att kalla mig hit, sade öfverhofjägmästaren bugande.
— Ja! svarade kungen. Under min promenad i kväll i det vackra månskenet kom jag att tänka på, att vi skulle kunna få en charmant jakt i morgon i detta härliga väder. Klockan är nyss tolf, herr grefve. Res genast till Vincennes och gör nödiga förberedelser för i morgon.
— Men jag tror mig ha hört, att ers majestät har lofvat att i morgon ta emot hertigarna af Anjou och Guise, för att utnämna chef för Ligan, invände herr de Monsoreau.
— Än sedan, herr öfverhofjägmästare? sade kungen med den högdragna ton, som oftast förstummade den han tilltalade.
— Jag trodde att — att tiden ej skulle räcka till.
— Tid fattas aldrig för den som förstår att använda den, herr öfverhofjägmästare. Och därför säger jag er: ni har tid att resa nu i natt, men då skall det ske genast. Ni har tid att vidtaga alla förberedelser och ha allt färdigt för vår räkning klockan tio i morgon förmiddag. Res genast! Quélus och Schomberg! Låt genast öppna slottsporten för herr de Monsoreau i kungens namn, och laga att den stänges på samma sätt så snart han har gått.
Herr de Monsoreau aflägsnade sig högst förvånad.
— Ett egendomligt infall af hans majestät! sade han till de båda unga adelsmännen, medan de tillsammans gingo genom förmaket.
— Ja! svarade dessa lakoniskt.
Herr de Monsoreau insåg, att af dem skulle han ingenting få veta. Han teg.
— Det anar mig, att detta ingalunda bådar godt för hans kunglig
