Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/462

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 58 —

kan ju ändå fråga kungen, om jag inte har sagt rätt. Säg oss nu, Henri lille, när din bror hertigen försvann?

— I natt, svarade kungen.

— Hertigen borta, mumlade Monsoreau blek och darrande. Ack, min Gud, hvad är det ers majestät säger?

— Jag säger inte, att han har rest bort, svarade kungen, jag säger endast, att min bror är försvunnen sedan i natt. Inte ens hans bästa vänner ha reda på hvart han har tagit vägen.

— Å, om jag trodde det! mumlade grefven.

— Nå, hvad skulle ni då göra? Inte är det väl en så stor olycka, om han berättar några intressanta saker för madame de Monsoreau? Vännen François är kurtisören inom vår familj, ser ni, tillade Chicot. Han var det redan på Charles IX:s tid och fortfar på samma sätt under Henri III, som har annat att göra än att uppträda som kurtisör. Det är väl det minsta han kan begära, att han har en prins, som representerar i detta afseende vid sitt hof.

— Hertigen bortrest! — upprepade Monsoreau. — Är ni alldeles säker på det, herr Chicot?

— Än ni då? Är ni inte öfvertygad om det? — frågade Chicot.

Öfverhofjägmästaren såg ännu en gång på stolen där kungens bror brukade sitta, men den var och förblef tom.

— Jag är förlorad, — mumlade han med en åtbörd, som så tydligt markerade tanke på flykt, att Chicot grep honom i armen.

— Håll er stilla, herr grefve! Guds död! Ni gör ju ingenting annat än trampar af och an, det kan förorsaka hans majestät kväljningar! Å, tänk, den som ändå vore i er vackra hustrus ställe! Tänk, att hela dagen igenom få titta på en prins med dubbelnäsa och få höra herr Aurilly spela på luta! Grefvinnan har då verkligen en tur, som är kolossal! —

Monsoreau skälfde af raseri.

— Sakta, herr öfverhofjägmästare! — fortfor Chicot. — Ni måste försöka att bemästra er glädje! Seså nu öppnas mötet. Det är oklokt att lägga sina passioner i dagen så som ni gör. Och nu ska vi höra på kungens tal!

Öfverhofjägmästaren var tvungen att bibehålla sin plats, ty slottssalen hade så småningom blifvit ända till trängsel fylld af folk. Han stod därför orörlig kvar med vederbörligt konventionell hållning.

Församlingen var fulltalig. Hertigen af Guise hade nyss gjort sitt inträde och böjt knä inför kungen. Äfven han betraktade med öfverraskning och oro den tomma stolen, som borde ha innehafts af hertigen af Anjou.

Henri III steg upp. Och härolderna påbjödo tystnad.