— 59 —
VIII.
KUNG HENRI NÄMNER DEN BLIFVANDE CHEFENS NAMN.
— Mina herrar! — sade kungen sedan den djupaste tystnad hade inträdt och han hade förvissat sig om, att d'Épernon, Schomberg, Maugiron och Quélus, som blifvit aflösta af andra vakthafvande, hade infunnit sig på mötet och höllo sig tätt bakom honom. — Mina herrar! En kung har så att säga sin plats mellan himmel och jord — han måste lyssna till rösterna både ofvanifrån och nedifrån, det vill säga till hvad Gud och folket fordrar af honom. Det är en garanti för mitt folks lycka, att det sluter sig tillsammans i en enda stor massa, för att försvara den katolska tron. Och därför gillar jag af allt hjärta det förslag, som min kusin af Guise har framlagt för oss. Jag förklarar härmed den heliga Ligan rättsligen instiftad och erkänd! Men en så stor institution behöfver ett lämpligt öfverhufvud. Den, som skall vara en stödjepelare för vår kyrka, måste vara en af kyrkans mest nitiska söner. Och därför ställer jag en kristen furste i spetsen för Ligan. Mitt val har fallit på den, som bäst af alla lämpar sig för denna post, och det är … —
Här gjorde kung Henri med afsikt en paus.
Den spända tystnaden var så intensiv, att man skulle ha kunnat höra en flugas flykt genom rummet.
Kungen fortsatte:
— Jag utnämner härmed till Ligans chef Henri af Valois, Frankrikes och Polens konung!
Han uttalade dessa ord med höjd och triumferande stämma, liksom för att elda sina anhängares entusiasm och på samma gång förkrossa Ligans medlemmar, hvilkas missnöje, förvåning och förskräckelse gaf sig luft i ett doft mummel.
Hertigen af Guise var som förlamad. Stora svettdroppar trängde fram på hans panna. Han utbytte en blick med sina bröder, hertigen af Mayenne och kardinalen, som stodo till höger och vänster om honom midt i hvar sin klunga af Ligans ledande män.
På Monsoreau hade kungens ord en lugnande verkan. Efter hvad han nu hade hört, kunde hertigen af Anjou mycket väl vara försvunnen utan att ha rest bort.
Kardinalen af Lothringen lämnade omärkligt sin plats och närmade sig sin bror af Mayenne.
— François, hviskade han, — jag skulle bedraga mig mycket,
