— 68 —
— Å, men hertig François är så djärf, att han ibland till och med blir dumdristig, sade Chicot.
Öfverhofjägmästaren gaf honom en genomträngande blick.
— Och i alla händelser är jag troligen lika orolig för honom jag som ni, tillade narren.
— Hvarför det?
— Vet ni inte hvad man påstår?
— Det påstås ju att han är bortrest, sade grefven.
— Man säger att han är död! hviskade Chicot i Monsoreaus öra.
— Prat! utbrast Monsoreau med en ton af öfverraskning, som ej var särdeles sorgsen. — Ni sade ju att han var ute och reste?
— Ja, så har jag hört förut. Jag är så förskräckligt godtrogen och låter lura i mig hvad som helst, Men vet ni, nu har jag alla skäl att tro, att om den stackars hertigen är på väg någonstädes, så är det till en annan värld.
— Hvar har ni fått dessa dystra tankar?
— Han begaf sig ju till Louvren i går kväll, eller hur?
— Det gjorde han — jag följde honom hit.
— Men ingen har sett honom gå härifrån.
— Och hvar är Aurilly?
— Försvunnen!
— Och hertigens folk?
— Allesammans försvunna — totalt försvunna!
— Ni skämtar naturligtvis, herr Chicot? sade öfverhofjägmästaren.
— Fråga kungen, så får ni höra!
— Man frågar inte hans majestät.
— Hur skall man eljest bära sig åt, om man vill veta något af honom?
— Jag kan i alla händelser inte uthärda denna ovisshet, förklarade grefven,
Han lämnade Chicot, som likväl följde efter honom, och begaf sig direkt till kungens kabinett.
Hans majestät hade nyss gått ut.
— Hvart har kungen gått? frågade öfverhofjägmästaren. Jag måste aflägga rapport angående en del befallningar, som han har gifvit mig.
— Hans majestät är hos hertigen af Anjou, svarade den tillfrågade.
— Hos hertigen af Anjou! sade grefven till Chicot. — Hertigen är således inte död.
— Hm! Det hade kanske varit bättre! — mumlade gaskognaren.
