— 67 —
— Och efter en så vacker kupp har han ändå inte kommit hit för att begära belöning?
— Han återvände helt anspråkslöst till sitt kloster, och han önskar endast, att ingen skall komma ihåg, att han någonsin har lämnat det.
— Anspråkslöst i sanning! Men han skall på min ära få det första abbotstift som blir ledigt?
— Jag tackar dig på hans vägnar, Henri!
Och i sina tankar tillade han:
— Den käre broder Gorenflot står nu midt emellan galgen och ett prebende! Antingen blir han hängd om herr de Mayenne får fatt i eller också blir han abbot. Omöjligt att förutsäga hvilketdera!
Och om Gorenflot ännu låg och sof, borde han i denna stund ha haft märkliga drömmar.
IX.
BRÖDER EMELLAN.
Den stora Ligadagen slutade lika festligt och stojande, som den hade begynt.
Kungens vänner jublade högt. Ligans predikanter beredde sig att kanonisera broder Henri. Gunstlingarna sade: Ändtligen har lejonet vaknat! — Och Ligans medlemmar hviskade till hvarandra: Räfven vädrade snaran!
Och då egenkärleken är det mest framstående draget i det franska nationallynnet och fransmännen ej gärna vilja se enfaldigt folk vid styret, var det icke utan att till och med konspiratörerna gladde sig öfver det puts, som kungen hade spelat dem.
De förnämsta af dem hade likväl skyndat att gömma sig undan.
De tre lothringska prinsarna hade, som vi veta, lämnat Paris i raskt traf, och deras förnämste agent, herr de Monsoreau, stod just i begrepp att aflägsna sig från Louvren, för att vidtaga sina förberedelser till att upphinna hertigen af Anjou.
Men då han satte foten på tröskeln, kom Chicot i hans väg.
Alla Ligans medlemmar hade lämnat palatset; narren behöfde icke längre vara orolig för sin kung.
— Hvarthän så brådt, herr öfverhofjägmästare? frågade Chicot.
— Till hans höghet, svarade grefven lakoniskt. — Jag är orolig för honom. Vi lefva i en tid då det inte är lämpligt för prinsar att färdas på vägarna utan pålitligt sällskap.
