Sida:Diana 1904.djvu/478

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 74 —

— För himlens skull, sire! Fastställ åtminstone en gräns för min fångenskap, så att jag vet, hvad jag har att hålla mig till!

— Det får ni veta när er dom läses upp för er.

— Och min mor! Kan jag inte få träffa henne?

— Hvad skulle det tjäna till? Det fanns ju inte mer än tre exemplar af den beryktade jaktboken, som tog lifvet af bror Charles, medan han slukade dess innehåll — och de båda andra äro i Firenze och i London. För öfrigt är jag inte en sådan Nimrod som stackars Charles. Adjö, François!

Hertigen sjönk tillintetgjord ned på en stol.

— Mina herrar! sade kungen i det han öppnade dörren, — hertigen af Anjou har utbedt sig att få ostörd reflektera i natt öfver ett svar som han måste ge mig i morgon bittida. Ni lämna honom således ensam i hans rum, utom att ni emellanåt se till huru han har det. Antagligen kommer han att förefalla en smula upprörd efter vårt samtal, men ni få komma ihåg, att hertigen af Anjou genom att konspirera mot mig har förverkat alla anspråk på att bemötas som min bror. Han är fånge och ni bevaka honom, det är alltsammans. Inga konsiderationer! Blir han obehaglig, så underrätta ni mig genast därom! Jag har ju Bastiljen till mitt förfogande, och där finns en fångvaktare, som är den lämpligaste i världen att kufva upproriska sinnen.

— Sire! utbrast hertigen med ett sista förtvifladt försök att röra kungens hjärta, — kom ihåg att jag är er …

— Ni var också bror till Charles IX, skulle jag tro, sade kungen.

— Låt mig åtminstone få ha mina tjänare och mina vänner hos mig!

— Ni har ingenting att beklaga er öfver! Jag försakar ju mina vänners sällskap, för att ni skall få ha dem hos er.

Henri III stängde dörren midt för hertigens näsa, och François återvände med vacklande steg till sin fåtölj, där han sjönk ned fullkomligt tillintetgjord.


X.
NYTTAN AF ATT GRÄFVA I TOMMA SKÅP.

Det nyss skildrade uppträdet mellan kung Henri och hans bror hade öfvertygat hertigen om, att hans sak var ohjälpligt förlorad.

Kungens gunstlingar hade icke lämnat honom i okunnighet om någonting af det, som under dagens lopp hade tilldragit sig i Louvren. De hade i starka ordalag skildrat herrarnas af Guise fullkomliga nederlag och kung Henris triumf. Och hertigen hade med egna öron hört