Drottning Margot/Kapitel 50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
←  XLIX. Två huvuden till en krona
Drottning Margot
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Gunnar Örnulf

L. Jaktboken
LI. Falkjakten  →


[ 202 ]

L.
JAKTBOKEN.

Fem dagar hade förflutit efter de händelser, som nyss blivit skildrade. Klockan hade nyss slagit fyra, men allt var redan liv och rörelse. i Louvren, såsom vanligt var på jaktdagarna. Vid denna tidpunkt begav sig hertigen till sin mor i enlighet med den uppmaning hon riktat till honom.

Änkedrottningen befann sig ej i sitt sovrum, men hon hade givit befallning om att man skulle be hennes son vänta, om han infann sig.

Efter några minuter kom hon ut ur sin lönnkammare, dit aldrig någon annan än hon själv fick komma in och dit hon brukade dra sig tillbaka för att göra sina kemiska experiment.

En skarp och genomträngande lukt spreds genast i rummet, vare sig det nu kom från den halvöppna dörren eller från hennes kläder. Genom dörröppningen kunde hertigen se en tjock rök inne i laboratoriet. Han kunde inte låta bli att kasta en nyfiken blick ditin.

— Ja, sade Katarina, jag brände några gamla pergament, som spredo en så förfärlig lukt, att jag måste kasta litet enris på elden.

Hertigen bugade sig.

— Nå, frågade Katarina och dolde händerna, vilka voro fulla med små rödgula fläckar, i de vida ärmarna på sin morgonrock, har ni hört någonting nytt sedan sist?

— Ingenting av vikt.

— Har ni träffat Henrik?

— Ja. Han vill fortfarande inte bege sig härifrån, säger han.

— Den kanaljen!

— Vad menar ers majestät?

[ 203 ]— Jag menar, att han tänker ge sig iväg.

— Verkligen?…

— Jag är säker på det.

— Då undkommer han oss?

— Ja, sade Katarina.

— Och ni låter honom ge sig i väg?

— Jag inte bara låter honom ge sig iväg, jag säger till och med, att det är nödvändigt att han gör det.

— Jag förstår inte ers majestät.

— Hör nu noga på vad jag säger, Frans. En skicklig läkare, samme en som lämnat mig den här boken som ni skall ge honom, har försäkrat mig, att kungen av Navarra håller på att insjukna i en obotlig sjukdom, mot vilken vetenskapen står maktlös. Och ni förstår nog, att då han nu skall dö av en ohygglig sjukdom, är det bättre att han gör det på annat håll än här vid hovet inför våra ögon.

— Ja, instämde hertigen, det skulle verkligen vara alltför pinsamt för oss.

— Framför allt för er bror Karl, fortfor Katarina. Om Henrik däremot dör efter att ha förrått honom, kommer kungen att anse detta som en himmelens hämnd.

— Ni har rätt, min mor, sade Frans i beundrande ton, han måste ge sig iväg. Men är ni riktigt säker på att han kommer att göra det?

— Alla mått och steg äro redan vidtagna. Mötesplatsen är skogen i Saint-Germain. Femtio hugenotter skola eskortera honom till Fontainebleau, där ytterligare femhundra vänta på honom.

— Och… frågade hertigen av Alencon tveksamt helt blek, skall min syster Margareta följa med?

— Ja, svarade Katarina. Det är överenskommet. Men när Henrik väl är död kommer Margot tillbaka till hovet som änka och fri.

— Och Henrik dör verkligen? Är ni säker på det?…

[ 204 ]— Den läkare som har lämnat mig den där boken har åtminstone försäkrat det.

— Var är boken?

Katarina gick långsamt in i det hemlighetsfulla lönnrummet och kom strax därpå tillbaka med boken i handen.

— Här är den, sade hon.

Hertigen såg med en viss förfäran i blicken på den bok hans mor lämnade honom.

— Vad är det för bok, ers majestät? frågade han med en rysning.

— Det har jag redan talat om för er, min son. Det är en handbok i falkjakt, skriven av en mycket lärd man på uppdrag av tyrannen i Lucca, Castruccio Castracani.

— Och vad skall jag göra med den?

— Lämna den till er gode vän Henrik, som har frågat efter en dylik bok, efter vad ni har sagt mig, så att han kan studera falkjakten. Som han ju skall ut på falkjakt i dag tillsammans med kungen, försummar han säkert inte att läsa några sidor, i den för att visa Karl att han följt hans råd och vinnlagt sig om att lära sig detta slags jakt. Det gäller bara att lämna den åt honom själv.

— Åh, jag vågar inte, sade hertigen med en rysning.

— Varför inte? frågade Katarina. Det är en bok som alla andra böcker, om man undantar att den inte har varit använd på länge, så att sidorna ha klibbats fast vid varandra. Försök inte läsa i den, Frans, för man kan inte göra det utan att fukta fingrarna för att kunna skilja sidorna åt, och det tar lång tid och vållar mycket besvär.

— Det skall således endast vara en person som är mycket ivrig att läsa den, som vill underkasta sig det tidsödande besväret? inföll hertigen.

— Alldeles riktigt, min son, ni förstår?

[ 205 ]— Åh, utbrast hertigen, där ser jag redan Henrik nere på gården. Ge hit boken, ers majestät, jag skall passa på och lägga in den i hans rum. När han kommer tillbaka skall han finna den där.

— Jag skulle tycka mycket bättre om att ni lämnade honom den själv, Frans. Det är säkrare, sade Katarina.

— Jag har redan sagt, att jag inte skulle våga det.

— Nåja, så gå då. Men lägg den åtminstone på en plats där den faller i ögonen.

— Jag skall lägga fram den så tydligt som möjligt och därtill öppnad. Är det olämpligt att öppna den, ers majestät?

— Nej.

— Ge mig den då.

Hertigen tog darrande emot boken, som Katarina lämnade honom.

— Se där, tag den, sade hon, det är ju inte farligt eftersom jag tar i den. För resten har ni ju handskar på.

Detta var emellertid inte nog för hertigen. Han svepte sin kappa om den.

— Skynda på, sade Katarina. I vilket ögonblick som helst kan Henrik vara tillbaka.

— Ers majestät har rätt, svarade Frans, jag går genast.

Han var så upprörd att han vacklade när han gick. Några minuter därefter låg boken uppslagen i Henriks rum.

Hertigen gick tillbaka till sina rum och satte sig och väntade. Men sinnesrörelsen lämnade honom ej någon ro. Efter att ha gått en kvarts timme fram och tillbaka i rummet gick han ut för att söka upp kung Karl. Varför gick han till honom?… Han visste det inte själv… Vad hade han att säga honom?… Ingenting, Det var ej Karl han sökte, det var Henrik som han flydde för.

[ 206 ]Vaktposterna läto honom komma in utan vidare. På jaktdagarna förekom ingen etikett och ingen lösen.

Hertigen gick igenom förrummet, salongen och sovrummet utan att finna någon där. Slutligen kom han att tänka på, att Karl kanske var inne i sin vapensal, och öppnade dörren dit.

Där satt Karl vid ett bord i en högryggad, skulpterad stol… Han satt med ryggen mot den dörr genom vilken hertigen kom in.

Han tycktes fördjupad i någon intressant sysselsättning.

Hertigen närmade sig på tå. Han såg nu att Karl satt och läste.

— För tusan! utbrast kungen plötsligt, det var en präktig bok! Jag har visserligen hört talas om den, men jag visste inte att den fanns i Frankrike.

Hertigen lystrade till och tog ännu ett steg framåt.

— Förbaskade blad! sade kungen och fuktade tummen mot läpparna för att kunna skilja bladen åt. Det ser sannerligen ut som om man hade klistrat ihop sidorna för att dölja de under, som denna bok innehåller.

Hertigen tog ett nytt steg framåt.

Den bok, som Karl var fördjupad i, var densamma, som Frans hade lagt hos Henrik.

Ett dovt utrop undslapp honom.

— Åh, är ni här, Frans? sade Karl. Välkommen… Här skall ni få se den bästa jaktbok som någonsin blivit skriven.

Hertigens första impuls hade varit att rycka boken ur sin brors händer. Men strax därpå hölls han tillbaka av en infernalisk tanke. Ett förfärligt leende flög över hans bleka läppar och han strök med handen över ögonen liksom bländad.

Så småningom återvann han fattningen och frågade:

[ 207 ]— Hur har ers majestät fått fatt i den?

— Det är mycket enkelt, svarade kungen. Jag gick nyss upp till Henrik för att se om han var färdig. Han hade redan gått ut, men i stället fann jag på hans bord denna skatt, som jag tog med mig hit för att läsa den i lugn och ro.

— Ers majestät, sade hertigen medan håren reste sig på hans huvud och han kände hela sin kropp genomilas av den mest fasansfulla ångest, jag kom just för att säga er…

— Låt mig sluta det här kapitlet, Frans, sade Karl, sedan kan ni få säga mig vad ni vill. Nu har jag redan läst femtio sidor… det vill säga jag har riktigt slukat dem.

— Tjugufem gånger har han således fått giftet i sig, tänkte Frans. Min bror är död!

I detta ögonblick tänkte han att det kanske ändå famns en Gud i himmelen som ej var slumpen.

Med darrande hand torkade han kallsvetten ur pannan och väntade under tystnad såsom brodern befallt honom tills denne slutat sitt kapitel.