— 77 —
steg utom salongen vidare och frågar inte alls efter att gå på visit till hertigen hvar fjärde timme Under natten.
— Vi bära oss då också riktigt artigt åt, förklarade d'Epernon, — det märkes, att vi alltid varit vana att befalla, men icke att tolka en befallning rätt.
— Huru så? frågade Quélus.
— Jo — hvad är det kungen vill att vi ska' göra? Vi ska' bevaka hertigen af Anjou, men inte behöfva vi oupphörligt titta på honom för det.
— Visserligen, sade Schomberg, — men det är inte värdt att upphöra med bevakningen, för han är tusan så slug.
— Må vara! sade d'Épernon. — Men jag tror inte det är tillräckligt att vara slug, om man vill komma undan fyra sådana ärkeskälmar som vi.
Han rätade på sig och vred upp sina mustascher.
— D'Épernon har rätt, — sade Quélus.
— Godt! utbrast Schomberg. — Men tror du, att hertigen är nog enfaldig att försöka rymma just den här vägen? Vill han fly, så gör han naturligtvis ett hål i muren.
— Med hvad? Han har inga vapen.
— Han har ju fönstren, sade Schomberg något tveksamt, emedan han just i detsamma kom ihåg vallgrafvens djup.
— Fönstren! utropade d'Épernon, han är på min ära charmant! Bravo, Schomberg! Det vill säga, att du skulle kunna hoppa ned från minst fyrtiofem fots höjd.
— Nej, det tillstår jag att …
— Och hertigen, som är tung och rädd som …
— Som du, sade Schomberg.
— Du vet, att jag inte är rädd för annat än spöken, sade d'Épernon, och det är en nervsjukdom.
— Det är därför att alla, som han har dödat i duell, bruka visa sig för honom samma natt, förklarade Quélus.
— Skämta inte nu! sade Maugiron. — Jag har läst om hela massor af märkvärdiga rymningar … Med tillhjälp af lakanen till exempel.
— Ja, ser du! sade Schomberg.
— Men den, som försökte det, slog ihjäl sig, berättade d'Épernon. — Tåget blef ungefär trettio fot för kort, och så var han tvungen att hoppa — och rymningen lyckades fullständigt, ty hans kropp försvann ur fängelset och själen tog till flykten ur hans kropp.
— Och för resten — om hertigen skulle fly, så finge vi en munter jakt på högförnämt villebråd, förklarade Quélus. — Vi skulle natur-
