— 78 —
ligtvis förfölja och fånga honom igen, och vid ett sådant tillfälle vore det inte svårt att saklöst ge honom ett eller annat nyp.
— Det vore då alltid angenämare för oss att uppträda som jägare än som fångvaktare, utbrast Maugiron.
De började nu tala om andra saker, sedan de likväl hade beslutat, att de fortfarande skulle visitera hertigens rum en gång i timmen.
De fyra adelsmännen hade fullkomligt rätt i att hertigen aldrig skulle försöka tränga sig ut med våld. Och lika litet skulle han göra ett i andra afseenden farligt rymningsförsök.
Icke därför att han saknade fantasi — hans inbillningskraft arbetade tvärtom med högtyck just nu, då han rastlöst vandrade af och an mellan sin säng och det ryktbara kabinettet, där La Mole hade tillbragt ett par nätter vid Bartolomeinattens tid.
Oupphörligt stannade hertig François vid fönstret och tryckte ansiktet mot rutan, för att stirra ned i vallgrafven.
På andra sidan om grafven låg en landsträcka af ungefär femtio fots bredd, och där bortom flöt Seine, lugn och klar som en spegel.
Längre bort aftecknade sig i skymningsdimman Nesletornets väldiga konturer.
Hertigen af Anjou hade uppmärksamt betraktat solnedgångens alla skiftningar. Med fångens vanliga intresse för detta slags företeelser hade han följt ljusets afmattning och mörkrets tilltagande välde. Han hade sett taken i det gamla Paris först förgyllas af solens sista strålar och sedan försilfras af den uppstigande månens glänsande skimmer. Men småningom greps han af en omåttlig förskräckelse, ty han såg tunga moln draga upp och tätna öfver staden — det skulle med all säkerhet bli oväder under natten.
Och bland andra svagheter hade han äfven den att vara oerhördt rädd för åskan.
Nu skulle han ha velat ge mycket, om hans vaktare hade stannat inne hos honom. De skulle gärna ha fått skymfa honom hur mycket som helst.
Men det fanns ingen möjlighet att kalla dem tillbaka. Det skulle vara att ge dem alltför stor anledning till triumf.
Hertigen kastade sig på sängen, men det var honom omöjligt att kunna sofva. Han försökte dricka ett glas vin, men vinet smakade bittert. Han lät sina fingrar löpa öfver strängarna på Aurillys luta, som hängde på väggen, men strängarnas vibration var nära att förmå honom att gråta.
Då började han svära som en hedning och slå sönder allt hvad han kom öfver.
Detta var en familjesvaghet, vid hvilken man för öfrigt hade hunnit vänja sig i Louvren.
