— 83 —
Han gick till dörren och tittade genom nyckelhålet ut i salongen. Två af hans vaktare sofvo, de båda andra spelade schack.
Hertigen släckte sitt ljus.
Så öppnade han fönstret och lutade sig öfver balkongens bröstvärn.
Afståndet till marken föreföll ännu djupare och hemskare nu sedan det hade blifvit mörkt.
Hertigen ryggade tillbaka.
Men frihet och frisk luft är någonting så oemotståndligt lockande för en fånge, att han tyckte, att han skulle kväfvas, då han kom tillbaka in i sitt rum.
Och denna känsla var så intensiv, att den ingaf honom leda vid lifvet och likgiltighet för döden …
Hertigen var helt förvånad — han tyckte, att han plötsligt hade återfunnit sitt mod. I denna sinnesstämning tog han silkesstegen och fastgjorde den vid balkongen med de båda järnkrokarna i stegens öfre ända. Därefter smög han tillbaka in i rummet och barrikaderade försiktigt dörren till salongen. Sedan han hade försäkrat sig om, att det minst skulle behöfvas tio minuter för att utifrån undanrödja denna barrikad det vill säga längre tid, än han skulle behöfva för att gå utför stegen — vände han tillbaka till fönstret.
Han ansträngde sina ögon för att återigen få syn på männen och hästarna, men nu kunde han icke urskilja någonting.
— Det är egentligen bättre så, mumlade han. — Jag flyr hellre ensam än tillsammans med min bäste vän, i synnerhet då vännen är mig obekant.
Det hade nu blifvit fullkomligt mörkt och åskan mullrade på afstånd. Tunga moln hade hopat sig på himmelen, och plötsligt ljungade en blixt genom mörkret. I dess sken hade hertigen tyckt sig se dem han sökte, och de befunno sig nu på närmare håll än förut.
En häst gnäggade otåligt. Intet tvifvel mer — han var väntad!
Hertigen ryckte kraftigt i silkesstegen, för att förvissa sig om att den var stadigt fäst. Därefter steg han öfver balkongens bröstvärn och satte foten i stegen.
Det skulle vara omöjligt att skildra den förfärliga ångest, som i detta ögonblick sammansnörde hans hjärta.
I detsamma märkte han, att stegen i stället för att vackla hit och dit hölls sträckt och stram. Var det vän eller fiende, som gjorde honom denna tjänst? Väntades han därnere af öppna armar eller af väpnade händer?
Hertig François var nästan tillintetgjord. Ännu höll han sig fast vid balkongen med vänstra handen — och han gjorde en rörelse för att vända om.
Man skulle kunna säga, att den osynlige, som väntade på hertigen
