Sida:Diana 1904.djvu/488

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 84 —

nedanför balkongen, gissade hvad som rörde sig i fångens själ, ty stegen sträcktes nu så jämnt och stadigt, att nedstigandet borde gå jämförelsevis lätt.

— Han tycks inte vilja, att jag skall falla, — mumlade han. — Mod, mod!

Hertigen steg öfver balkongens bröstvärn och satte foten i stegen.

Han tog försiktigt ett par steg nedåt, men då han märkte, hur lätt och säkert det gick, fördubblade han sin skyndsamhet, och nu bar det af utför så raskt, som det gärna var möjligt.

Just då han skulle sätta den ena foten på marken, kände han sig omsluten af en mans kraftiga armar och någon hviskade i hans öra:

— Ni är räddad!

Han bars öfver på andra sidan om vallgrafven, och sedan ledde man honom skyndsamt in på en väg och uppför en stenmur. Uppe på muren väntade en annan man, som grep hertigen i kragen och drog honom öfver. Sedan den, som följt hertigen från början, hade blifvit uppdragen på samma sätt, sprang deras hjälpare, krokryggig som en gubbe, bort mot floden.

Hästarna väntade där hertigen först hade sett dem.

Hertig François förstod, att det nu endast gällde att gå vidare. Han var på nåd och onåd i sina räddares våld.

Han skyndade fram till en af hästarna och svängde sig upp i sadeln. Hans båda ledsagare gjorde på samma sätt.

Den röst, som redan förut hade hviskat ett par ord i hans öra, sade nu på samma hemlighetsfulla och lakoniska sätt:

— Framåt!