— 87 —
— Och ni, kusin?
— Så snart ni får Angers i sikte lämnar jag er och skyndar i sporrsträck till Navarra, där jag väntas af min goda Margot. Hon leds mycket säkert efter mig.
— Och ingen visste att ni var här? sade François.
— Jag har varit i Paris för att sälja några af min hustrus diamanter.
— Aha!
— Och så ville jag på samma gång ta reda på, om Ligan verkligen ville alldeles tillintetgöra mig.
— Det blef ingenting af, som ni vet.
— Nej — tack vare er!
— Hvad menar ni?
— Jo, naturligtvis! Om ni i stället för att vägra att ställa er i spetsen för Ligan då ni fick veta, att den var riktad mot mig, hade antagit chefskapet för den och gjort gemensam sak med mina fiender, så hade jag varit förlorad. Men så snart jag fick veta, att kungen hade bestraffat er vägran genom att sätta er i fängelse, svor jag en dyr ed att jag skulle befria er — och nu är det gjordt.
— Alltid lika naiv, tänkte hertigen af Anjou belåten, det vore verkligen synd att ta ur honom hans tro.
— Och nu till Anjou! sade Henri af Navarra gladt. Låt oss genast ge oss af! — Så, så, min käre hertig af Guise, tillade han inom sig, ni trodde kanske, att ni har spelet vunnet! Men det är bäst att ni aktar er, ty den motståndare jag nu har skickat er på halsen är icke att leka med!
De båda uthvilade hästarna fördes fram, och de båda kusinerna redo bort, åtföljda af den ständigt brummande- och grälande Agrippa.
XII.
VÄNSKAP.
Medan det sjöd och brusade som bäst i det upprörda Paris, var madame de Monsoreau på väg till Méridor, åtföljd af sin far och ett par tjänare.
Hon njöt i fulla drag af den frihet, som är så kär för dem som ha lidit. Hon fröjdade sig öfver den härliga luften och den blåa himmelen, de grönskande träden och de slingrande vägarna, hon lyssnade girigt till skogens sus. Detta var annat än det mörka, trånga Paris, där allt hvad hon hade sett af himmelen var de mörka skyar, som lade
