— 90 —
spökbild midt ibland all denna härlighet, i vår lyckliga ensamhet?
— Nu förstår jag det sorgsna uttrycket i dina ögon, och hvarför de så ofta riktas mot höjden. Men hvarför du det oaktadt försöker att framtvinga ett leende, det kan jag inte förstå.
Diana skakade på hufvudet med sorgsen min.
— Jag vill minnas, sade Jeanne, i det hon lade sin hvita, runda arm omkring väninnans hals, — jag vill minnas, att du har sagt, att herr de Bussy visat dig ett stort intresse …
En blossande rodnad spred sig plötsligt öfver Dianas ansikte.
— Herr de Bussy är en utomordentligt älskvärd man, sade Jeanne.
Hon började gnola på en af de visor, som allmänt sjöngos till Bussys lofprisande, och Diana lutade sitt blossande ansikte mot Jeannes axel och instämde i sången. När den var slut, tryckte Jeanne en öm kyss på Dianas panna.
— Dårskaper! utbrast Diana plötsligt. — Herr de Bussy har inte längre en enda tanke på Diana de Méridor.
— Det är ju möjligt, sade Jeanne, — men i alla händelser har han vunnit Diana de Monsoreaus hjärta.
— Tala inte om detta!
— Hvarför inte?
Det dröjde en stund innan Diana svarade.
— Jag har ju sagt dig, att herr de Bussy inte längre har en tanke på mig … Och däri gör han rätt … Å, hvad jag har varit feg! hviskade hon.
— Hvad är det du säger?
— Å, ingenting — ingenting alls!
— Gråt inte, älskade Diana! Och anklaga inte dig själf orättvist! Du feg? Du är helt enkelt en hjältinna! Du blef ju tvingad att gifta dig …
— Det trodde jag åtminstone — jag såg faror och afgrunder på alla håll omkring mig. Men nu förefalla mig dessa faror inbillade och afgrunderna så ofarliga, att ett barn kunde ha hoppat öfver dem. Jag har varit feg, säger jag dig! Å, hvarför hade jag ingen tid till besinning! …
— Du talar i gåtor, Diana!
— Men det är i alla fall inte mitt fel, utropade Diana och reste sig upp i häftig sinnesrörelse, — det är hans! Det var han som inte ville, Jeanne! Jag tvekade, jag vacklade — min far erbjöd mig sitt stöd, men jag var rädd — och han erbjöd mig sitt beskydd, men han gjorde det inte på ett sätt, som förmådde öfvertyga mig. Hertigen af Anjou var emot honom. Och hertigen och herr de Monsoreau höllo
