Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/50

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 30 —

Schomberg skrek till.

— Ni ser, att jag håller ord! sade Bussy. Redan en af er illa tilltygad! Det var Bussys handled och inte hans hästs knäveck som du skulle ha skurit af, din stympare!

Och medan Schomberg förband sitt sår med sin näsduk, hade Bussy i en blink riktat spetsen af sin långa värja mot de öfrigas bröst och ansikten. Han föraktade att ropa på hjälp, ty detta ansåg han ovärdigt en Bussy. Men han lindade hastigt sin kappa omkring vänstra armen till sköld, och under ett tiotal stötar i minuten, hvarvid han mer än en gång kände att värjspetsen träffade mjukt kött, försökte han uppnå muren, för att där kunna vara skyddad mot angripare bakifrån. Plötsligt halkade han och såg maskinmässigt ned på marken. Detta ögonblick af bristande vaksamhet var tillräckligt för att Quélus skulle ge honom ett värjstyng i sidan.

— Träffad! utropade Quélus.

— Ja — i jackan, svarade Bussy. Han ville icke ens medge att han var sårad, emedan detta är de fegas sätt att väcka medlidande.

Han störtade emot Quélus och korsade sin värja så häftigt med hans, att den unge mannens vapen flög ur hans hand och föll minst tio steg därifrån. Men Bussy fick icke tid att fullfölja sin seger, ty detsamma anfölls han med nytt raseri af d'O, d'Epernon och Maugiron. Schomberg hade nu också förbundit sitt sår och Quélus hade tagit upp sin värja. Bussy förstod, att han skulle bli omringad, att han hade en enda minut på sig för att uppnå muren, och att han skulle vara förlorad, om han icke begagnade sig af denna minut.

Han tog ett hopp bakåt, som försatte honom på tre stegs afstånd från sina angripare. De fyra värjorna förföljde honom med största snabbhet, men de kommo ändå icke i tid, ty med ett nytt hopp hade Bussy lyckats uppnå muren, som han tog till skydd för sin rygg. Och där stod han nu som en ny Akilles eller rasande Roland, småleende åt den skur af värjhugg, som susade omkring honom.

Plötsligt kände han svetten bryta ut på sin panna och det mörknade för hans ögon.

Han hade glömt sin blessyr ända tills dessa svimningssymptom påminde honom om densamma.

— Å, din arm försvagas, tror jag! skrek Quélus och högg in på honom med fördubblad ifver.

— Här har du ett bevis på det! sade Bussy.

Han gaf Quélus ett slag vid tinningen med värjknappen, och den unge mannen störtade till marken vid detta med järnhand tilldelade slag.

Och nu greps Bussy af samma rasande ursinne som vildsvinet, då det störtar sig öfver hundarna, efter att förut ha hållit stånd mot dem. Han uppgaf ett vildt skri och rusade framåt. d'O och d'Épernon ryggade