— 96 —
jag slöt däraf, att ni brukade uppehålla er här. För att kunna hitta tillbaka bröt jag af kvistar och grenar, såsom man brukar göra på jakt, och under tunga suckar, som gjorde förskräckligt ondt i mitt bröst …
— Af brist på vana, afbröt Jeanne småleende.
— Ni har inte så orätt, madame! Jag återvände således suckande till staden. Jag var mycket trött, jag hade slitit sönder min kanelfärgade jacka under klättrandet i träden, och det gjorde ondt i mitt bröst — men trots allt detta svällde mitt hjärta af lycka och glädje, ty jag hade återsett er!
— En förtjusande romantisk historia! utbrast Jeanne. — Ni har ju handlat både hjältemodigt och vackert, och ni har öfvervunnit storartade svårigheter! I ert ställe skulle jag dock — jag, som är rädd för att klättra i träd — ha varit mera rädd om min kanelfärgade jacka och mina hvita händer. Se, hur förskräckligt ni har tilltygat edra fingrar!
— Ja, men i så fall hade jag gått miste om att finna den jag sökte.
— Visst inte! Jag skulle nog de där skråmorna förutan ha lyckats att få träffa såväl Diana de Méridor som Jeanne de Saint-Luc.
— Och hur skulle ni då ha burit er åt? frågade Bussy ifrigt.
— Jag skulle ha begifvit mig direkte till slottet, herr de Bussy! Och baron de Méridor hade tagit emot mig med öppna armar, madame de Monsoreau hade gifvit mig platsen bredvid henne vid bordet, herr de Saint-Luc hade hälsat mig med förtjusning och madame de Saint-Luc hade mött mig med skämt. Men det ligger verkligen stor sanning i påståendet, att förälskadt folk äro de enfaldigaste och mest förblindade varelser i världen.
Bussy skakade småleende på hufvudet och gaf Diana ett varmt ögonkast.
— Nej, nej! sade han. — Ert sätt att gå till väga, kunde passa för alla andra, men inte för mig.
Diana rodnade djupt och ett småleende lyste äfven på hennes läppar.
— Då måste jag ha förlorat alla begrepp om konvenansens fordringar, förklarade Jeanne.
— Jag kunde omöjligt komma som gäst till slottet! förklarade Bussy. — Madame de Monsoreau är en annan mans hustru, och baron de Méridor är skyldig sin måg, hvem han än må vara, att vaka öfver sin dotter i hennes mans frånvaro,
— Så, nu har jag fått en läxa i fråga om skick och goda seder
