— 97 —
— utbrast Jeanne, — och det är inte mer än rätt åt mig! Det skall åtminstone lära mig att inte blanda mig i galet folks affärer.
— Hvad säger du? utbrast Diana häftigt.
— Nåja — förälskadt folk och galet folk är ungefär detsamma, förklarade madame de Saint-Luc, och därför så … —
Hon kysste Diana på pannan, böjde på hufvudet åt Bussy och gick.
Diana ville hålla henne kvar, men Bussy fattade hennes ena hand och höll den så fast, att hon måste låta sin väninna gå.
Bussy och Diana voro allena.
Diana stod länge och såg efter Jeanne, för att dölja sin förvirring, men slutligen satte hon sig rodnande på en tufva.
Bussy var icke sen att ta plats vid hennes fötter.
— Säg mig, att jag har gjort rätt, och att ni gillar mitt handlingssätt, madame, sade han.
— Jag vill inte dölja mina tankar för er, svarade Diana, — och ni skulle i alla händelser genomskåda dem. Jag gillar visserligen ert handlingssätt, men med mig själf har jag intet öfverseende. Det sätt, hvarpå jag nyss talade om er och längtade efter er, var både dåraktigt och brottsligt.
