— 98 —
— Ack, min Gud — hvad är det ni säger, Diana?
— Sanningen, herr grefve! Jag kan ha rättighet att göra herr de Monsoreau olycklig, därför att han har tvingat mig in i min nuvarande förskräckliga belägenhet, men därför har jag ingen rättighet att lyckliggöra en annan. Jag kan neka honom min närvaro, mina leenden och min kärlek, men om jag skänkte allt detta åt en annan, skulle det vara en stöld från den, som mot min vilja är min herre.
Bussy lyssnade tåligt till den vackra Dianas moralpredikan.
— Och nu är det min tur att yttra mig, eller hur? frågade han.
— Hvad har ni att säga?
— Får jag tala uppriktigt?
— Naturligtvis!
— Nåväl! Af allt hvad ni nyss sade, hade ni inte hämtat ett enda ord ur ert hjärta, madame!
— Hvad menar ni?
— Jag åhörde er med tålamod, och nu ber jag er göra detsamma! Ni öfverhopade mig nyss med sofismer …
Diana gjorde en hastig rörelse.
— Vanliga förnuftsgrunder tjäna till ingenting, där de inte kunna få någon tillämpning, fortsatte Bussy. — I utbyte mot edra sofismer skall jag ge er lefvande sanningar, madame. Er man är er herre, säger ni, men har ni tagit honom af fritt val? Nej! Ett olyckligt öde har tvingat er, och ni har fogat er under dess vilja. Har ni nu för afsikt, att under hela ert lif lida följderna af detta olyckliga tvång? I så fall tillhör det mig att gå och aldrig komma tillbaka.
Diana vill tala, men han förekom henne.
— Å, jag vet mycket väl hvad ni vill svara, sade han. — Ni ämnar förklara, att om jag utmanar herr de Monsoreau och dödar honom, så vill ni aldrig se mig mer … Må så vara! Jag skall kanske dö af sorg öfver att ej få se er vidare, men ni skall åtminstone vara fri och kunna bli lycklig med någon annan, som skal älska er och välsigna mitt minne, därför att jag har befriat er från den eländige Monsoreau. Och om ni aldrig vågar sända mig en tacksam tanke medan jag lefver, Diana, så skall ni helt säkert göra det efter min död.
Grefvinnan Diana fattade sin älskares hand och tryckte den ömt.
— Ni har ännu inte pröfvat, hvad edra böner kunra förmå, sade hon, — och ändå kommer ni redan med hotelser!
— Hotelser! Jag — mot er? Å, Gud är mitt vittne, och han vet, att jag älskar er så högt, att jag skulle vilja vara ert beskydd mot alla faror! Och jag vet, att ni älskar mig tillbaka. Neka inte därtill — nedlåt er inte till att hyckla! Jag vet det, säger jag, ty ni har själf
