— 101 —
— Bara i morgon?
— I morgon och alla dagar!
Bussy kunde icke afhålla sig från att uppge ett glädjerop. Han förde häftigt Dianas hvita hand till sina läppar, sade ännu ett farväl till de båda unga kvinnorna och skyndade bort.
Han kände, att det behöfdes en kraftig viljeansträngning för att kunna slita sig ifrån den han höll kär.
Diana stod och såg efter honom så länge det var möjligt att upptäcka en enda skymt af honom — sedan lyssnade hon efter hans steg så länge ett ljud af dem kunde förnimmas.
— Nu! utbrast Jeanne, sedan ingenting mer syntes eller hördes af Bussy, — nu kanske du värdigas tala en smula med mig, Diana?
— Ja, ja visst — jag hör! svarade Diana så förvirrad, som om hon plötsligt hade blifvit väckt ur en dröm,
— Jag vill bara säga dig, att jag följer med herrarna på jakten i morgon.
— Hvad säger du? Vill du lämna mig ensam?
— Hör nu på, kära vän! sade Jeanne. — Jag har också vissa moraliska grundsatser, skall jag säga dig, och det finns saker, som jag aldrig kan underkasta mig.
— Hur kan du säga så hårda ord till en vän, Jeanne? utbrast Diana bleknande.
— Det är inte fråga om vänskap nu, fortsatte madame de Saint-Luc lugnt. — Jag står verkligen inte ut längre.
— Och jag som har trott, att du höll af mig, Jeanne! Och nu kan du ändå vara så grym, sade Diana med ögonen fulla af tårar. — Du står inte ut längre, sade du — med hvad då?
— Med att hindra er, stackars förälskade varelser, att älska hvarandra af hjärtans lust, hviskade Jeanne i sin väninnas öra.
Diana slöt den skrattande unga damen i famn och kysste henne gång på gång.
I detsamma hördes jakttrumpeternas fanfarer från slottstrappan.
— Det gäller oss! sade Jeanne. — Min stackars Saint-Luc börjar bli otålig! Och du får inte visa dig mera obarmhärtig mot honom, än jag skall vara mot din förälskade riddare i den kanelfärgade jackan.
