— 102 —
XIV.
BUSSY BLIR ERBJUDEN TREHUNDRA DUKATER FÖR SIN HÄST, MEN LÄMNAR DEN FÖR INGENTING.
Följande morgon red Bussy ut från Angers innan stadens morgonfriskaste borgare ännu hade intagit sin frukost.
Hans häst flög framåt vägen till Méridor.
Diana hade gått ut på en af slottets terrasser, hvarifrån man såg långt utåt de slingrande vägarna.
Hon upptäckte snart en mörk punkt, som kom allt närmare, och hon skyndade att bege sig till den plats, där hon hade träffat Bussy dagen förut, Hon ville icke låta honom vänta, utan hellre vara den första på mötesplatsen.
Solen hade ännu icke kommit högt på himmelen, morgondaggen pärlade i gräset. Långt borta i skogen hördes Saint-Lucs jakthorn — det var hans skalkaktiga hustru, som på detta sätt ville påminna Diana om den tjänst hon gjorde henne genom att lämna henne ensam.
Dianas hjärta svällde af glädje och lycka; hon kände sig berusad af sin ungdom, sin skönhet och sin kärlek. Det föreföll henne som om hon hade fått vingar, och att de förde henne närmare till Gud.
Men vägen till mötesplatsen var lång, och Diana blef trött af sin hastiga gång. Hon måste stanna flera gånger för att hämta andan, och kom ej fram förrän i samma stund, som Bussy hoppade ned från muren.
Han såg henne komma springande, han hörde hennes glada utrop, och han skyndade emot henne med öppna armar. Hon kastade sig i hans famn med båda händerna tryckta mot sitt våldsamt klappande hjärta — en lång, varm omfamning blef deras tysta morgonhälsning.
Hvad hade de att säga? De älskade hvarandra.
Hvad hade de att tänka på? De sågo hvarandra. Hvad hade de att önska? De satte sig hand i hand bredvid hvarandra.
Dagen förgick som en härlig dröm.
Diana spratt först upp ur det saliga rus, som de hade druckit sig till ur kärlekens bägare. Bussy tryckte henne i drömmande lycksalighet till sitt hjärta och sade:
— Det förefaller mig som jag först i dag har börjat lefva, Diana. I dag ser jag klart den väg, som leder till himmelen. Du är ljuset på min stig, du är min hela lycka! Hvad kände jag till lifvet innan du
