— 104 —
— Hvad skulle det tjäna til? Vi äro ju så lyckliga ändå? hviskade Diana.
— Men för vår säkerhets skull — för att bevara vår lycka — är det nödvändigt, att vi dölja vår hemlighet för alla. Madame de Saint-Luc har likväl redan kännedom om den, och antagligen äfven Saint-Luc.
— Hvarför skulle han …
— Kunde du ha någon hemlighet för mig numera? frågade Bussy.
— Nej, nej!
— Jag skref i morse till Saint-Luc och bad honom komma till mig i Angers. När han kommer, skall jag begära hans ord på, att han aldrig låter vår hemlighet gå öfver sina läppar. Detta är så mycket viktigare, min dyra Diana, som man troligen vid det här laget söker mig öfverallt. Det var vid en ganska allvarlig tidpunkt vi lämnade Paris.
— Du har rätt! Och för öfrigt är min far så ytterligt samvetsgrann, att han, oaktadt sin stora ömhet för mig, skulle kunna vara i stånd att uppenbara alltsammans för herr de Monsoreau.
— Vi måste vara rädda om vår lycka! Och falla vi sedan i fiendehänder, så må vi åtminstone kunna säga till oss själfva, att vi ej ha försummat något för att dölja den.
— Gud är god, min Louis! Du får inte tvifla på honom.
— Jag tviflar inte på Guds beskydd, men jag fruktar, att någon dämon skall missunna oss vår lycka.
— Säg nu farväl, min älskade — men rid inte så fort på återvägen, din hästs snabbhet skrämmer mig.
— Du behöfver inte vara rädd! Hästen hittar redan vägen af sig själf, och det är det lydigaste djur jag någonsin ridit. När jag återvänder till Angers, fördjupad i ljufva tankar, behöfver jag knappast hålla i tygeln.
De båda älskande togo afsked af hvarandra med otaliga kyssar.
Slutligen hördes den mellan Jeanne och Diana öfverenskomna trumpetsignalen i slottets närhet, och Bussy måste aflägsna sig.
Han nalkades Angers fördjupad i berusånde minnen från denna lycksaliga dag, och han njöt dessutom af att känna sig fri från de bojor, som tynga en man i hans ställning och med hans rikedom. Plötsligt upptäckte han, att den stund ej kunde vara långt borta, då man brukade stänga stadens portar. Hästen hade emellanåt gjort uppehåll för att beta vid dikeskanten, och Bussy hade låtit honom hållas. Nu höll det redan på att mörkna, och Bussy var just i begrepp att sporra sin springare, för att ta igen den förlorade tiden, då han fick höra hofslag bakom sig.
