— 103 —
lärde mig att älska? Du först har gifvit mig lifvet, och din är jag till lifvets slut.
— Och jag, stammade Diana, — jag, som en gång utan tvekan skulle ha kastat mig i dödens armar, jag skälfver nu af oro för att ej få lefva tillräckligt länge att få njuta af din kärleks rika — skatter! Men hvarför kommer du ej till slottet, Louis? Min far skulle glädja sig åt att få se dig, och herr de Saint-Luc är ju din vän. Tänk på att vi därigenom skulle få vara mera i hvarandras närhet!
— Ack, Diana! Om jag gjorde en enda timmes besök på slottet, så skulle jag sedan komma oupphörligt. Hela provinsen skulle snart få veta det — ryktet skulle snart nå din eländige mans öron, och han skulle skynda hit. Och du har förbjudit mig att utmana honom!
