— 134 —
Hertigen frågade, hvad detta kunde ha att betyda, men ingen kunde ge honom förklaring därpå.
Man kunde se, att borgarsoldaterna trängdes i en röra borta vid porten och att där vankades hugg och slag, men hvad som egentligen försiggick, kunde man omöjligt urskilja. Snart fick man likväl veta hvad som stod på.
En ryttare hade kommit sprängande på en skumbetäckt hvit häst och begärt att bli insläppt vid Pariserporten.
Nu hade emellertid Bussy — för att än mera skrämma upp hertigen — låtit sig utnämnas till generalbefälhafvare i Anjou. I följd däraf stod hela provinsens krigsstyrka under hans befäl, och särskildt i Angers hade han infört den strängaste disciplin. Ingen fick komma ut ur staden utan lösen, och ingen fick komma dit utan lösen eller utan att uppvisa ett tillståndsbevis af ett eller annat slag.
Denna anordning hade till ändamål att hindra hertigen från att skicka något budskap till Diana utan Bussys vetskap, samt att hindra Diana från att komma till Angers honom ovetande.
Detta förefaller måhända våra läsare som en öfverdrift, men femtio år längre fram i tiden begick Buckingham ännu större dårskaper för Anna af Österrike.
Ryttaren hade således kommit sprängande på sin hvita häst, och han ville utan vidare passera vaktposten vid porten.
Men posten hade sina förhållningsorder och i följd däraf hade han fällt sin hillebard och begärt lösen. Ryttaren försökte helt lugnt att fortsätta ändå, men då skrek skiltvakten med full hals:
— Till vapen!
Hela vakten skyndade nu till, och ryttaren måste ingå i förklaringar.
— Jag är Antraguet, sade han, och jag vill tala med hertigen af Anjou!
— Vi känna inte någon Antraguet, svarade vaktbefälhafvaren, men visst skall ni få tala med hertigen af Anjou, för vi ska nu genast arrestera er och föra er till honom.
— Arrestera mig! utropade ryttaren. Ni var mig just en treflig kurre! Arrestera Charles de Babzac d'Entragues, baron de Cuneo, grefve de Graville!
— Men det blir så i alla fall, sade den hederlige borgaren, som hade tjugu man bakom sig, alla i olika rättning.
— Vänta ett ögonblick, kära vänner! sade Antraguet. Ni känna visst föga eller intet till parisarna, kan jag märka, men jag skall nog visa er, hvad det är för slags folk.
— Arrestera honom! Till hans höghet med honom! skrek hela vakten ursinnig.
