— 135 —
— Sakta, sakta, mina små lamm! sade Antraguet. Jag skall strax ha den äran!
— Hvad är det han säger? frågade vakten, och man betraktade hvarandra misstroget.
— Han säger, att hans häst ännu inte har gått tio mil i dag, förklarade Antraguet, och det är detsamma som att han rider öfver er, om ni inte går ur vägen! Akta er nu, ty annars, ventre-boeuf …
Men vakten tycktes icke begripa parisiska svordomar, och därför drog ryttaren sin värja och högg så kraftigt in på de närmaste hillebarderna, som sträcktes emot honom, att de splittrades. Inom tio minuter hade han på detta sätt förvandlat femton eller tjugu hillebarder till kvastkäppar.
Den ursinniga borgarbeväpningen öfverföll honom nu med hugg och slag, hvilka han gapskrattande parerade, i det han med utomordentlig skicklighet styrde hästen hit och dit.
— En komisk entré! sade han skrattande. Ett välvilligt och gästvänligt folk, dessa borgare i Angers! Här lefver man sannerligen ett lyckligt lif! Hertigen kunde inte göra bättre än lämna Paris och komma hit — och jag är mycket belåten med att ha rest efter honom!
Kampen fortgick under stigande förbittring från borgarenas sida. De trängde sig fram från alla håll, och Antraguet måste nu på allvar hålla dem tillbaka.
Han kände, att hans arm började tröttna.
— Seså, det är nog nu! sade han, då han såg, att hans angripare blefvo allt talrikare, ni ä' tappra som lejon, det skall jag intyga för hvem som vill höra det. Men ni se ju, att ni bara ha skaften kvar af edra hillebarder — och musköterna kan ni inte ladda! Jag hade beslutat att tränga mig in i er stad, men då visste jag inte, att den hade en hel armé af Cesars vederlikar till sitt försvar. Jag afstår från att besegra er! Adjö, adjö! Jag vänder om igen — men ni kan ju vara så snälla och tala om för hertigen, att jag hade ridit i sträck från Paris för att få träffa honom.
Under tiden hade vaktens anförare lyckats få eld på sin lunta, men just då han lyfte upp musköten för att fyra af skottet, gaf Antraguet honom ett så väldigt slag öfver fingrarne med sitt ridspö, att han släppte geväret och började hoppa omkring under höga tjut af smärta.
— Ned med honom! Ned! skreks det nu på alla sidor. Låt honom inte komma undan! Ned med honom!
— Aha! sade Antraguet. Ni ä' allt en smula konstiga ni, godt folk! För en stund sedan ville ni inte släppa mig in i staden, och nu vill ni inte låta mig komma ut. Men akta er! I så fall skall jag ändra taktik. I stället för att bruka flatsidan af mitt vapen, skall jag ta till spetsen och eggen — och i stället för att rikta det mot edra hillebarder,
