Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/540

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 136 —

skall jag rikta det mot er själfva. Nå, mina små lamm, vill ni inte ändå hellre låta mig vända om?

— Nej, nej! Ned med honom! Han har tröttnat! Slå ihjäl honom!

— Godt! Det är således ert allvar?

— Ja, ja!

— Akta då fingrarna, det råder jag er!

Han beredde sig just att sätta sin hotelse i verket, då en annan ryttare kom sprängande med samma fart, Han jagade in genom porten, som under den allmänna förvirringen hade lämnats utan bevakning, och befann sig med ens midt i den kämpande skaran.

— Antraguet! ropade han, Antraguet! Hvad fan gör du här midt ibland stadens borgarbeväpning?

— Livarot! utbrast Antraguet, i det han vände sig om mot den nykomne, välkommen, kamrat! Du kommer i grefvens tid.

— Jag visste väl, att jag skulle hinna upp dig — jag har jagat efter dig i hela fyra timmar och ihärdigt följt dina spår. Men hvad vill det här säga? Gud förlåte mig tror jag inte, att de stå dig efter lifvet!

— Ja, det är våra vänner i Anjou, som hvarken vilja låta mig komma fram eller tillbaka.

— Mina herrar! sade nu Livarot artigt och tog af sig hatten, skulle ni vilja vara så goda och dra er åt endera sidan, så att våra hästar komma fram?

— De skymfa oss bara! skreko borgarena. Ned med dem! Ned!

— Aha! Är det skick och bruk i Angers? sade Livarot, i det han med ena handen åter satte på sig hatten och drog sin värja med den andra.

— Ja, som du ser! sade Antraguet. Men de ä' olyckligtvis många.

— Bah! Vi tre reda oss nog med dem.

— Ja, om vi vore tre! Men nu ä' vi bara två.

— Ribeirac är strax här!

— Han också?

— Tyst! Hör du honom inte!

— Jag ser honom till och med! Hitåt, Ribeirac — hitåt!

Och det var verkligen Ribeirac, som gjorde sin entré i Angers på samma brådskande sätt, som kamraterna.

— Jag tror att ni slåss, sade Ribeirac, det var då tur! Goddag, kamrater — jag får väl vara med?

— Framåt! kommenderade Antraguet.

Borgarena betraktade med öfverraskning den nyaste förstärkningen, som förändrade fiendens ställning till den grad, att han nu kunde gripa till offensiven.

— Jag tror, att det är ett helt regemente, sade vaktbefälhafvaren