— 139 —
— Gör det, ers höghet! Inte en och en, utan så där på en slump!
— Ungefär hundrafemtio, tänker jag.
— Ja — ungefär så.
— Nå, hvad vill du säga med det?
— Jag vill säga, att de just inte ä' mycket att skryta med, när tre män ha kunnat hålla stånd mot dem.
— Du har rätt, medgaf hertigen. Än se'n?
— Å! Tänk aldrig på att våga er utom staden med en sådan betäckning!
— Nej det går inte, sade hertigen, men jag vågar mig så mycket bättre ut med de tre, som skrämde de andra på flykten.
— Det tänkte jag inte på! mumlade Bussy för sig själf. En pultron kan ha logik i alla fall!
XIX.
ROLAND.
Tack vare den ypperliga lifvakt, som hertigen nu hade fått, kunde han företaga de mest vidsträckta rekognosceringar i trakten.
Åtföljd af sina vänner, som hade infunnit sig så lägligt, visade han sig oupphörligt ute och alltid i full rustning. De goda borgarena i Angers voro icke litet stolta öfver sin hertig och hans lysande följe, ehuru jämförelsen mellan de unga adelsmännens dyrbara rustningar och borgarbeväpningens illa medfarna mundering lätt hade kunnat ge anledning till afund.
Först inspekterades vallarna, sedan besöktes trädgårdarna därutanför, så den närmast liggande landsbygden och slutligen slotten i orten. Det var icke utan en viss känsla af öfvermod som hertigen på nära eller aflägset håll betraktade de stora skogarna, för hvilka Bussy hade skrämt honom så grundligt.
Provinsens adelsmän strömmade till staden från alla håll och kanter. Och de kommo med väl späckade börsar. Ty vid hertigens hof rådde en frihet, som ej fanns vid det kungliga hofvet i Paris, och de nöjeslystna ädlingarna kunde ej motstå lusten att lefva glada dagar i provinsens hufvudstad — liksom alla andra hufvudstäder färdig att plundra sina gäster på deras pengar.
Tre dagar hade icke förflutit innan Antraguet, Ribeirac och Livarot hade förvärfvat en talrik vänkrets bland de adelsmän i Anjou, som voro mest bländade af deras parisiska moder och manér.
