— 140 —
Det förstås af sig själft, att den lysande landsortsadeln också medförde sina unga och vackra damer till Angers.
Och det var icke heller för sitt eget höga nöje, som hertigen af Anjou företog sina dagliga kavalkader ute i staden. Visst icke!
De företogos snarare för att behaga hans unga parisare och hans landsortsadel, kanske mest de unga damerna.
Men det borde ju också behaga himmelens herre — ty Ligans sak var Guds sak. Och Henri III borde bli ursinnig, då han hörde talas om det glada lifvet i Angers.
I alla händelser var ståten till glädje för damerna.
Jublet nådde sin höjdpunkt, då man en vacker dag såg anlända en präktig transport af tjugutvå ridhästar, trettio draghästar och fyrtio mulåsnor, som tillsammans med åtskilliga bärstolar, kärror och bagagevagnar utgjorde hertigens krigsrustning.
Denna transport hade som genom ett trollslag anländt från Tours, inköpt för den blygsamma summan af femtiotusen dukater, som hertigen hade anslagit till detta ändamål.
Vi omtala för noggrannhetens skull, att alla hästarne hade nya sadlar, men att sadelmakarna ej voro godtgjorda för dem. Och vi tillägga, att alla kistor voro försedda med väldiga lås och säkra nycklar, ehuru de voro tomma.
Sistnämnda omständighet kunde måhända tjäna hertigen till berömmelse, emedan han hade kunnat fylla kistorna genom utkräfvande af nya skatter.
Men det låg icke i hertig François’ natur att ta' någonting öppet, han tyckte bättre om att dra' till sig i smyg.
Transportens ankomst gjorde emellertid en lysande effekt i Angers.
Hästarna fördes in i stallen, och fordonen ställdes upp i lider och skjul.
Kistorna buros in af hertigens högst betrodda män.
Det fordrades pålitligt folk att transportera de summor, som kistorna alls icke innehöllo.
Slutligen stängdes palatsets portar midt för näsan på en massa nyfikna, som tack vare detta försiktighetsmått kände sig fullkomligt öfvertygade, att hertigen nyss hade fått två millioner sig tillsända, ehuru det tvärtom gällde, att i de tomma kistorna samla ungefär denna summa ur fickorna på stadens borgare.
Från och med den dagen var ryktet om hertigens stora rikedom fullt stadgadt. Sedan man hade bevittnat detta skådespel, kände hela provinsen sig säker om, att han var tillräckligt rik att föra krig mot hela Europa, om det gällde.
Och öfvertygelsen därom förmådde stadens borgare att med tåla-
