— 146 —
Grefven uppfattade detta med ett enda ögonkast. Sedan började han undersöka detaljerna.
Först och främst den vid muren fastbundna hästen.
På dess rygg låg en sadel, hvars täcke var märkt med ett sammanslingradt F. A. broderadt i silfver.
Hästen tillhörde således naturligtvis hertigens stall, och märket betydde François af Anjou.
Nu hade grefve de Monsoreau ett bestämdt mål för sina misstankar. Hertigen af Anjou hade således ridit åt detta håll, och han brukade tydligen ofta komma dit, eftersom där redan stod en häst och en till kände vägen.
Monsoreau ansåg, att han borde följa spåret så långt han kunde, då slumpen så oväntadt hade fört honom in på detsamma. Hans syssla som öfverhofjägmästare hade gifvit honom en viss vana vid sådant, och hans svartsjuka som äkta man eggade honom med oemotståndlig makt.
Men så länge han befann sig på denna sida om muren, kunde han naturligtvis icke upptäcka någonting.
Och därför band han försiktigt sin häst bredvid den andra och började klättra öfver muren.
Det var en lätt sak; det syntes, att vägen var ofta begagnad. Det fanns lämpliga och bekväma fästen för både händer och fötter, och man hade till och med afskurit en massa grenar och kvistar från den gamla eken, som antagligen förut hade hindrat utsikten.
Herr de Monsoreaus bemödanden kröntes således med den mest afgjorda framgång.
Så snart han kom upp på sin observationsplats, upptäckte han vid foten af ett träd en blå mantilla och en svart sammetskappa.
Mantillan tillhörde odisputabelt en kvinna och sammetskappan en man. Och herr de Monsoreau behöfde icke söka länge efter deras ägare, ty mannen och kvinnan promenerade arm i arm på ungefär femtio stegs afstånd. De vände ryggen åt herr de Monsoreau och skymdes för öfrigt af buskarna.
Olyckligtvis för herr de Monsoreau var muren icke van vid brutala utbrott, och nu lossnade ett stort stycke murbruk, föll brakande ned mellan grenarna och slog mot marken med ett häftigt dån.
Vid detta plötsliga buller vände sig de promenerande — hvilkas ansiktsdrag herr de Monsoreau ej förmådde urskilja — häftigt om. Och de måste ha sett honom, ty i samma ögonblick ljöd ett gällt kvinnoskri, och ett häftigt prasslande bland buskarna upplyste honom om, att de rusade bort som ett par skrämda rådjur.
När Monsoreau hörde sin hustrus förskräckta skri, trängde ångestsvetten ut på hans panna. Ty han hade mycket väl känt igen Dianas
