— 147 —
stämma. Ur stånd att motstå det ursinne, som grep honom, hoppade han ned på andra sidan om muren och rusade genom buskar och snår, för att förfölja de flyende med dragen värja.
Men ingen syntes till, ingenting störde den vackra parkens stillhet. Icke en skugga skymtade någonstädes, icke ett spår syntes på vägarna, icke ett ljud hördes utom näktergalarnas och lärkornas sång, som icke hade afbrutits, trots de älskandes närvaro.
Hvad skulle han göra? Hvad skulle han besluta sig för? Hvart skulle han gå? Parken var vidsträckt, och under försöket att finna dem man sökte, kunde man alltför väl träffa på dem man icke sökte.
Herr de Monsoreau ansåg, att det han redan hade upptäckt kunde vara nog för tillfället. Han visste äfven, att han nu var slaf under en alltför våldsam vrede, för att kunna handla med den klokhet, som
