— 148 —
erfordrades gent emot en så fruktansvärd rival som hertig François — ty han hyste icke det minsta tvifvel om, att det var honom han hade sett tillsammans med Diana.
Och om det nu händelsevis icke skulle vara han, så kunde öfverhofjägmästaren snart förvissa sig därom. Han hade ju ett brådskande budskap att meddela hans höghet, och när han då stod ansikte mot ansikte med honom, skulle han ju lätt kunna se, om hertig François var den skyldige eller ej.
Så fick han plötsligt en ypperlig idé.
Han skulle gå tillbaka öfver muren samma väg, han kommit, och rida bort med båda hästarna.
Denna idé gaf honom förnyade krafter. Han skyndade tillbaka och kom flämtande och drypande af svett fram till öfvergångsplatsen.
Med tillhjälp af ekens nedhängande grenar lyckades han klättra upp och föll tungt ned på andra sidan. Men där fanns ingen häst — eller rättare sagdt, inga hästar.
Den ypperliga idén hade flugit genom hans fiendes hufvud innan den kom till hans, och hans fiende hade begagnat sig af tillfället.
Herr de Monsoreau uppgaf ett verkligt rytande i sin vrede. Han knöt sina händer och skakade dem åt den illvilliga dämon, som antagligen hånskrattade åt honom inne i skogens djupa skugga. Men han ägde en nästan oöfvervinnelig energi, och han reste sig med kraft mot de ihållande vedervärdigheter, som tycktes förfölja honom. Trots det att mörkret sänkte sig skyndsamt omkring honom, lyckades han snart att orientera sig. Han samlade alla sina krafter och återvände till Angers på en genväg, som han kände till sedan sin barndom.
Två och en half timme därefter kom han till stadsporten, halfdöd af törst, värme och trötthet. Men hans upphetsning höll honom uppe, och han var samma viljekraftige man som förut.
Han hade för öfrigt en idé, som han skulle utföra. Han skulle utfråga skiltvakterna — han skulle gå från den ena till den andra af stadens portar, och han måste ju på det sättet få veta, hvar en ryttare hade ridit in med två hästar. Han skulle offra sin sista slant och ge de mest lysande löften, för att få veta hvem ryttaren var.
Och sedan skulle denne — förr eller senare — få betala sin skuld till honom.
Han frågade posten vid porten, men denne hade nyss intagit sin plats och visste ingenting. Han gick in på högvakten och frågade, och den nyss aflösta posten berättade, att han för ungefär två timmar sedan hade sett en häst komma tillbaka utan ryttare och bege sig rakt mot hertigens palats. Hvilket hade ingifvit posten den farhågan, att en olycka måste ha händt ryttaren, eftersom det kloka djuret själfmant uppsökte sitt stall.
