Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/556

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 152 —

Han såg den bundna gnäggande hästen, han såg den skadade muren, han såg de båda älskande fly! Och han hörde på nytt Dianas förskrämda skri — detta skri, som hade trängt ända till djupet af hans hjärta.

Glömmande allt omkring sig — det glada sorlet, det blixtrande ljusskenet, de läckra rätterna och vinerna — fördjupade han sig i sina egna tankar. Hans panna blef alltmera molnhöjd, och ur djupet af hans bröst höjde sig slutligen en tung suck, som väckte hans förvånade bordskamraters uppmärksamhet.

— Ni är färdig att digna af trötthet, herr öfverhofjägmästare, sade hertigen. Ni skulle göra klokast i att gå till sängs.

— Det rådet är verkligen godt, förklarade Livarot, och om ni inte följer det, så somnar ni snart där ni sitter.

— Ursäkta, ers höghet! sade Monsoreau och lyfte upp hufvudet. Jag är verkligen alldeles förbi af trötthet.

— Drick, herr grefve! uppmanade Antraguet. Ingenting förjagar tröttheten så lätt som en liten florshufva!

— Och vinet skänker också glömska, mumlade Monsoreau sakta för sig.

— Ingen möjlighet att få honom drucken! utbrast Livarot. Se mina herrar, han har ännu inte rört sitt vin!

— Skål, herr grefve! sade Ribeirac och höjde sitt glas.

Monsoreau var tvungen att följa uppmaningen och tömde sitt glas i ett enda drag.

— Dricka kan han i alla fall! förklarade Antraguet. Se på honom, ers höghet!

— Ja — det går ju förträffligt, sade hertigen med en så genomträngande blick på Monsoreau, att det såg ut, som om han ville tränga till djupet af hans själ.

— Nu får ni lof att anordna en präktig jakt åt oss, herr grefve! sade Ribeirac. Ni bör känna till den här orten.

— Och ni har alla nödiga rekvisita — och präktiga skogar ha ni också, sade Livarot.

— Att nu inte tala om, att er hustru uppehåller sig här! tillade Antraguet.

— Ja, sade Monsoreau mekaniskt, ja visst — jag har rekvisita och skogar och madame de Monsoreau — ja visst, mina herrar!

— Laga att vi få oss en vildsvinsjakt! sade hertigen,

— Jag skall försöka, ers höghet.

— Försöka! upprepade en af ortens adelsmän, det var då också ett svar! Skogen är ju full af vildsvin! Jag skulle kunna få upp minst. tio inom fem minuter i den närmaste småskogen.