Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/564

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 160 —

— Hvad menar du, min mor? Säg ut — jag ber dig därom!

— Hvad skulle det tjäna till?

— Din förklaring skulle lända mig till upplysning!

— Tror du det? Å, Henri! Jag är ju endast en gammal pratsjuk kvinna — och jag bör endast lefva för min ånger och mina böner.

— Nej, nej — tala min mor, och jag skall med tacksamhet lyssna till dina ord. Å, du är och du skall alltid vara själen inom vårt hus! Tala!

— Det tjänar ingenting till! Mina idéer förskrifva sig från ett förflutet århundrade, och misstron är de gamlas förnämsta rådgifvare. Jag är för ålderstigen att kunna ge några dugliga råd! Det är omöjligt min son.

— Må så vara, min mor! sade Henri. Neka mig ditt bistånd, vägra mig din bjälp! Men inom en timme skall jag — antingen du nu delar min åsikt eller ej, och då skall jag väl åtminstone få veta om du gör det — låta hänga hvarenda adelsman från Anjou, som befinner sig här i staden!

— Låta hänga adelsmännen från Anjou! utbrast Cathérine med den förvåning, som öfverlägsna själar erfara, då man säger dem någonting oerhördt.

— Ja, ja — jag skall låta hänga, bränna, mörda och nedhugga dem! Och i närvarande stund rusa mina vänner redan omkring i staden, för att krossa refbenen på dessa förbannade rebeller!

— Må de akta sig att göra det, olycklige! utropade Cathérine, uppskrämd genom situationens allvar. De skulle därigenom endast störta sig själfva i fördärf, hvilket ju icke kunde betyda så mycket, men du skulle med all säkerhet gå förlorad med dem.

— Huru kan du tro det?

— Förblindade varelse! mumlade Cathérine. Måste då kungarna i all evighet ha ögon för att icke se med dem!

Hon knäppte tillsammans sina händer.

— Men kungen vore icke kung, om han inte hämnades de oförrätter, man tillfogar honom! Hans hämnd är en rättvisa — och så förhåller det sig synnerligast i detta fall. Hela riket skall resa sig som en man för att försvara mig.

— Dåraktiga, oförnuftiga barn! mumlade florentinskan.

— Hur kan du säga så, min mor?

— Tror du då, att man kan hänga, bränna, mörda och nedhugga sådana män som Bussy, Antraguet, Livarot och Ribeirac utan att det kommer att kosta hela strömmar af blod?

— Hvad betyder det, om de blott bli dödade?

— Nåja — såvida de nu verkligen låta döda sig! Visa mig deras döda kroppar, och vid den heliga jungfrun — jag skall säga, att du