— 159 —
bed dina rådgifvare betänka sig väl innan de råda — och betänka sig ännu bättre innan de sätta sina råd i verkställighet.
— Ja, ja! sade Henri, ifrigt hakande sig fast vid sin mors ord för att ej behöfva aflägsna sig. Ty situationen är allvarlig, eller hur?
— Mycket allvarlig, sade Cathérine och lyfte blicken och händerna mot höjden, mycket allvarlig, Henri!
Kungen kände sig djupt gripen af den förskräckelse, som han trodde sig läsa i sin mors ögon, och han gick åter fram till henne.
— Hvem kan det vara, som har hjälpt honom på flykten? Har du någon aning om det, min mor?
Cathérine svarade ej.
— Jag tror, att det är någon från Anjou!
Cathérine log det fina leende, som vittnade om att hennes öfverlägsna klokhet alltid var färdig att förvirra och tillintetgöra andras idéer.
— Någon från Anjou? upprepade hon.
— Jag ser, att du inte tror det, sade Henri, men alla andra tro det ändå!
Cathérine ryckte återigen på axlarna.
— Må alla andra tro det, om de ha lust, sade hon. Men du, min son?
