— 165 —
— Och du har inte underrättat mig om, att min fiende kommer och trotsar mig i min egen hufvudstad?
— Hm! sade Chicot. Antingen är man adelsman eller också inte.
— Än se'n?
— Jo, om man är ädling, så är man inte spion — det är ju klart.
Henri fick en tankfull uppsyn.
— Således Anjou och Béarn — min bror och min kusin, sade han långsamt.
— Och Guiserna förstås!
— Hvad? Tror du, att de också skola sluta sig till …
— Trettiofyratusen man hade vi förut, sade Chicot, räknande på fingrarna, tiotusen från Anjou, åttatusen från Guyenne, sextontusen från Béarn. Och därtill kommer tjugu eller tjugufemtusen under hertigen af Guise, generalbefälhafvaren öfver dina arméer. Således en totalsumma af femtioniotusen man, hvilken man likväl kan reducera till femtiotusen på grund af reumatism och snufva m. m … Men som du ser, min son, är det ett gäliska vackert tal i alla fall.
— Men Henri af Navarra och hertigen af Guise äro ju fiender?
— Det skall inte hindra dem från att ingå förbund mot dig. De ha ju alltid frihet att rifva ihjäl hvarandra sedan de först ha rifvit ihjäl dig.
— Du har rätt, Chicot — och min mor har rätt. Vi måste med all makt förhindra, att strid utbryter. Hjälp mig att samla mitt schweizergarde!
— Ja — det, ja! Det har Quélus med sig.
— Mitt lifgarde!
— Det har Schomberg tagit ut.
— Nå, så min betjäning då — hoffolket!
— De ha följt med Maugiron.
— Hvad för något? utbrast Henri. Utan mina order?
— När har du börjat ge några order, min son? Ja, det förstås i fråga om processioner och hudflängning, så … Öfver din egen och andras hud har du verkligen full dispositionsrätt. Men är det fråga om krig eller andra regeringsärenden, då är det herrar Schomberg, Quélus och Maugiron som ha makten. D'Épernon talar jag inte om, därför att han ständigt håller sig undan.
— Guds död! utropade Henri, förhåller det sig på det sättet?
— Jag måste verkligen säga dig, min son, förklarade Chicot, att det är nästan sent du kommer underfund med, att du själf är den sjunde eller åttonde i ordningen af dem, som ha makten i ditt rike.
Henri bet sig i läppen och stampade otåligt i golfvet.
— Hm! sade Chicot och stirrade skarpt utåt den dunkla omgifningen.
