— 166 —
— Hvad är det? frågade kungen.
— För böfveln, det är de! Här har du dina män, Henri!
Han pekade på tre eller fyra adelsmän, som närmade sig, åtföljda af några andra till häst och en massa fotfolk.
De unga adelsmännen ämnade sig in i Louvren. De märkte icke de båda, som nästan fullkomligt doldes af mörkret.
— Schomberg? ropade kungen. Hitåt, Schomberg.
— Hallå! Hvem ropar? frågade Schomberg.
— Kom hit, barn!
Schomberg tyckte sig känna igen rösten och kom närmare.
— Nå, så Gud förlåte mig — det är kungen! utropade han.
— Ja, det är jag! Jag skyndade efter er, men då jag inte visste, hvar jag skulle finna er; har jag väntat på er här med otålighet. Hvad ha ni gjort?
— Hvad vi ha gjort? sade en annan, som nu också kom närmare.
— Är det du, Quélus? sade kungen. Kom hit, du också! Ni få inte ge er ut så här vidare utan mitt tillstånd.
— Det behöfs inte heller, förklarade en tredje, hvilken kungen genast igenkände som Maugiron. Nu är det gjordt!
— Är det gjordt? upprepade kungen.
— Gud vare lof! sade d'Épernon, som plötsligt uppenbarade sig utan att någon visste hvarifrån han kom.
— Hosianna! ropade Chicot och lyfte händerna mot höjden.
— Ni ha således dödat dem? sade kungen.
Och han tillade sakta: När allt kommer omkring, är man bäst af med dem på det sättet.
— Ha ni dödat dem? sade Chicot. Nå, i så fall är det ingenting att säga om saken.
— Vi behöfde alls inte göra oss besvär med det, svarade Schomberg. De fega stackrarna flydde som en skrämd dufsvärm. Vi hunno knappt korsa våra värjor med deras.
Henri bleknade.
— Och med hvem korsade du din? frågade han.
— Med Antraguet.
— Nå — han stannade väl åtminstone på valplatsen?
— Nej! Han dödade tvärtom en af Quélus’ lakejer.
— De voro således på sin vakt? frågade kungen.
— Tacka tusan för det! utbrast Chicot. Ni tjuta: död åt adelsmännen från Anjou! Ni köra omkring med kanoner, ni låta ringa med klockorna, ni skaka upp hela Paris — och ändå vill ni, att de hederliga människorna ska' vara lika döfva som ni ä' dumma!
— Så, så, mumlade kungen doft, vi ha således borgerligt krig!
Dessa ord kommo Quélus att rycka till.
