— 169 —
— En ambassadör till den förrädaren François! Det vore en förödmjukelse för mig, min mor.
— Detta är inte rätta ögonblicket att visa stolthet, sade Cathérine strängt.
— Och ambassadören skulle begära fred?
— Han skulle till och med köpa den, om så erfordras.
— Till hvilket pris? Ack, min Gud!
— Sedan du har försäkrat dig om freden, sade florentinskan, har du i ditt våld alla de som ha flytt för att kämpa mot dig. Och du sade ju för en stund sedan, att du gärna ville ha dem fast?
— Å, för det skulle jag vilja offra fyra af mitt rikes provinser — en för hvar och en af dem.
— Nåväl — den som vill målet måste också vilja medlen, förklarade Cathérine med en stämma, som trängde ända till djupet af Henris själ och rörde upp allt hat och all hämndlystnad, som fanns därinne.
— Jag tror, att ni har rätt, min mor, sade han. Men hvem ha vi att skicka till dem?
— Sök bland dina vänner!
— Jag söker förgäfves — jag vet inte en enda man, åt hvilken jag skulle kunna anförtro ett sådant uppdrag.
— Nå, så ge det åt en kvinna!
— Åt en kvinna? Min mor! Skulle ni verkligen vilja åtaga er det?
— Min son, jag är mycket gammal och mycket trött — döden väntar mig måhända vid min återkomst — men jag skall resa så raskt, att jag hinner till Angers innan din bror och hans vänner ha fått tid att inse hela vidden af sin makt.
— Å, min mor — min goda mor! utbrast Henri och kysste med rörelse Cathérines hand. Ni är nu som alltid mitt stöd, min välgörarinna, min försyn!
— Jag är med andra ord fortfarande drottning af Frankrike, mumlade Cathérine de Médicis sakta för sig själf och fäste på sin son en blick, som uttryckte minst lika mycket medlidande som ömhet.
XXIII.
HVARI DET VISAR SIG ATT HERR DE SAINT-LUC ÄR EN TACKSAM MÄNNISKA.
Dagen efter den, då herr de Monsoreau hade visat en så bedröflig uppsyn till hertigen af Anjou taffel, att han fick tillåtelse att gå till hvila
