— 177 —
hvad ni har att säga, förklarade Diana. Men för närvarande tror jag det är bäst, att jag går.
— Nej, ni stannar här, sade Monsoreau och fattade Diana i armen.
— Här kommer herr de Saint-Luc och hans grefvinna, sade Diana lugnt. Jag hoppas, att ni behärskar er inför dem.
Och herr de Saint-Luc och madame Jeanne närmade sig verkligen, ditlockade af middagsklockans ljud. Det tycktes, som om man endast hade afvaktat herr de Monsoreaus ankomst för att sätta sig till bords.
Det unga paret kände genast igen herr de Monsoreau, och som de förstodo, att deras närvaro måste befria Diana från en obehaglig situation, påskyndade de sina steg.
Madame de Saint-Luc gjorde en ceremoniös bugning för herr de Monsoreau.
Saint-Luc räckte honom hjärtligt sin hand.
Man utbytte åtskilliga artigheter. Därefter lät Saint-Luc sin hustru ta herr de Monsoreaus arm, under det att han själf bjöd armen åt Diana, hvarpå de båda paren begåfvo sig in i matsalen.
Man dinerade redan klockan nio förmiddagen på Méridor. Det var ett gammalt bruk från Louis XII:s tid, hvilket baron de Méridor hade bibehållit oförändradt.
Herr de Monsoreau placerades mellan Saint-Luc och grefvinnan Jeanne. Diana satt mellan Saint-Luc och baron de Méridor — genom en skicklig manöver af madame de Saint-Luc hade hon blifvit skild från sin mans grannskap.
Samtalet var gemensamt och rörde sig naturligtvis omkring hertigens ankomst till Angers och den uppståndelse, som denna tilldragelse hade åstadkommit i provinsen.
Monsoreau skulle gärna ha velat föra andra ämnen på tal, men alla hans försök gingo om intet. Icke därför att Saint-Luc icke svarade på hans ord, utan tvärtom. Han öfveröste den ursinnige äkta mannen med en sådan ström af vältalighet och lekande skämt, att Diana därigenom mycket väl kunde bevara en ihållande tystnad, utan att detta väckte någon uppmärksamhet. Hon tackade också den talföre vännen med en och annan betydelsefull blick.
— Den där Saint-Luc är ju en ordentlig idiot, han sladdrar som en skata, tänkte Monsoreau inom sig. Om han har reda på min hustrus hemlighet, så blir det inte svårt att locka ur honom det jag vill veta.
Herr de Monsoreau kände icke Saint-Luc, emedan han hade kommit till hofvet just då den nygifte mannen lämnade det.
På grund af sin öfvertygelse om den unge ädlingens användbarhet, svarade han honom nu emellertid på ett sätt, som fördubblade Dianas glädje och framkallade ett allmänt lugn.
