— 186 —
skall visa er. Jag berättar detta därför att ni, ifall jag skulle råka att döda er med denna stöt, kan glädja er åt, att det är hans majestät, som har lärt mig den, hvilket naturligtvis måste kännas smickrande för er.
— Ni är ofantligt kvick, herr de Saint-Luc, röt Monsoreau ursinnig och samlade hela sin styrka till en stöt, som kunde ha genomträngt en mur.
— För tusan, man bjuder till så godt man kan, svarade Saint-Luc blygsamt, i det han kastade sig åt sidan, hvarigenom han tvingade sin motståndare att intaga en ofördelaktig ställning med solen rakt i ögonen.
— Aha! sade han, nu är ni just där jag ville ha er, under väntan på, att jag skall få se er på den där tufvan, ni vet … Tycker ni inte, att jag sköter mig ganska bra, herr öfverhofjägmästare? Jag känner mig sannerligen riktigt belåten! Nyss hade ni endast femtio chancer af hundra att bli dödad, men nu har ni nittionio.
Och med en skicklighet, en smidighet och en styrka, som ingen kunde tilltro den veklige Saint-Luc, gjorde han fem häftiga utfall å rad mot öfverhofjägmästaren, som parerade dem helt förvirrad genom denna skur af stötar. Saint-Lucs värja hven och blixtrade oupphörligt genom luften. Den sjätte stöten var en prim. Solen sken herr Monsoreau så skarpt i ögonen, att han därför inte kunde urskilja första hälften af Saint-Lucs utfall — och i nästa ögonblick hade den unge adelsmannens värja genomborrat hans bröst.
Monsoreau höll sig uppe ett par ögonblick, men vacklade hit och
