— 187 —
dit som ett med roten uppryckt träd, hvilket endast behöfver en vindpust för att falla.
— Se där! sade Saint-Luc, nu har ni de hundra chancerna odelade! Och var god och bemärk, att ni kommer att falla precis på den tufva, jag utpekade!
Herr de Monsoreaus krafter började svika. Hans händer sträcktes ut och hans ögon höljdes af en dimma — hans knän veko sig och han föll tungt ned på vallmoblommorna, hvilkas purpurröda kalkar öfvergötos af hans blod.
Saint-Luc torkade lugnt af sin värja och betraktade uppmärksamt den förvandling, som försiggick med den döendes ansiktsfärg.
— Ni har dödat mig, stammade Monsoreau.
— Det var också min afsikt, förklarade Saint-Luc. Men när jag nu ser er ligga där döende, är jag, ta mig böfveln, nästan ledsen — öfver det jag har gjort. Ni var vansinnigt svartsjuk, det är sant, men ni var också en tapper man.
Helt belåten med detta liktal, föll Saint-Luc på knä bredvid Monsoreau och sade till honom:
— Har ni någon sista önskan eller vilja, herr de Monsoreau? Jag svär vid min adelsmannaära, att den skall bli uppfylld! När man är sårad, brukar man bli törstig, det vet jag. Är ni det? Skall jag skaffa er något att dricka?
Monsoreau svarade ej.
Han låg med ansiktet tryckt mot jorden, bet i gräset och kämpade mot sina kval.
