Hoppa till innehållet

Sida:Diana 1904.djvu/599

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 195 —

— Välkommen till Angers, ers majestät! sade han.

Efter honom följde trumslagare, som icke slogo på sina trummor, och hillebardierer, som icke skyldrade gevär.

Drottningen steg ur sin bärstol och närmade sig porten, stödd på en af sina följeslagare, sedan hon hade svarat:

— Tack, herr de Bussy!

Detta var hela resultatet af den begrundan, till hvilken man hade gifvit henne så god tid.

Cathérine de Médicis gick framåt med högburet hufvud.

Bussy hejdade henne plötsligt — han fattade till och med hennes arm.

— Akta er, madame! Porten är mycket låg. Ers majestät kan skada sig!

— Aha! Man måste således böja sig? sade drottningen. Huru går det till? Jag måste tillstå, att det är första gången jag på detta sätt gör mitt intåg i en stad.

Dessa ord uttalades fullkomligt naturligt och obesväradt, men för de skarpsinniga hofmännen ägde de ett djup och en betydelse, som försänkte dem i dystra tankar. Själfva Bussy vred sina mustascher och såg åt sidan.

— Du har gått för långt, hviskade Livarot till honom.

— Bah! Var du lugn! Hon får nog göra flera erfarenheter i den vägen, svarade Bussy.

Änkedrottningens bärstol hissades öfver muren, och hon steg åter upp i den, för att fortsätta till hertigens palats. Bussy och hans följeslagare stego till häst och eskorterade henne.

— Hvar är min son? frågade madame Cathérine plötsligt. Jag ser inte till min son, hertigen af Anjou?

En oemotståndlig vrede dref dessa ord öfver hennes läppar, ehuru hon helst skulle ha velat hålla dem tillbaka. Hertigens frånvaro i denna stund var att drifva änkedrottningens förödmjukelse till sin spets.

— Hans höghet är sängliggande sjuk, madame! Utan denna olyckliga tillfällighet skulle hans höghet naturligtvis ha utöfvat värdskapet för sin stad i egen person.

Cathérine de Médicis var en ypperlig skådespelerska — och hon visade det i denna stund.

— Sjuk? upprepade hon. Är han sjuk? Å, mitt stackars barn! Låt oss skynda till honom … Han blir väl åtminstone omsorgsfullt skött?

— Vi bjuda till att göra vårt bästa, förklarade Bussy. Han betraktade henne med öfverraskning, som om han bra gärna ville veta, om ett modershjärta verkligen slog inom denna kvinnas bröst.