— 196 —
— Vet han, att jag är här? frågade hon efter en paus, hvarunder hon omsorgsfullt betraktade alla de närvarande.
— Det vet han, madame!
Cathérine knep ihop sina läppar.
— Då måste han vara mycket sjuk, tillade hon med en ton af verkligt medlidande.
— Förskräckligt! sade Bussy. Hans höghet blir ofta hastigt sjuk.
— Således ett plötsligt illamående, herr de Bussy?
— Ja, madame.
Man anlände till hertigens palats. En stor människomassa bildade häck på ömse sidor om vägen.
Bussy skyndade in i slottet före de öfriga och kom flämtande in i hertigens rum.
— Nu är hon här! utbrast han. Akta er, hertig François!
— Är hon ursinnig?
— Alldeles utom sig.
— Har hon beklagat sig?
— Nej, hon gör det som är värre — hon småler.
— Och hvad gör folket?
— Ingenting alls. Det betraktar henne med stum förskräckelse. Man känner henne inte, men man fruktar henne af instinkt.
— Och hon?
— Hon kastar slängkyssar omkring sig — och biter sig i fingerspetsarna på samma gång.
— Alla djäflar!
— Just så, ers höghet! Akta er för att visa henne edra kort!
— Och vi hålla på krig eller hur?
— Vid Gud! Af henne måste ni begära hundra, om ni vill ha tio — och ni får ändå inte mer än fem.
— Du tror kanske, att jag är svag? Ä' ni alla här? Hvarför har inte Monsoreau kommit tillbaka? frågade hertigen.
— Jag tror, att han är på Méridor … Nå, vi hjälpa oss allt honom förutan.
— Hennes Majestät änkedrottningen! ropade dörrvaktaren och öppnade dörren till hertigens sofrum.
Cathérine de Médicis stod där blek och svartklädd som vanligt.
Hertigen af Anjou gjorde en rörelse för att resa sig.
Men med en häftighet, som man aldrig skulle ha tilltrott den åldriga änkedrottningen, störtade hon i sin sons armar och höljde hans ansikte med kyssar.
— Jag tror, att hon har för afsikt att kväfva honom, tänkte Bussy.
Men nu kysste hon ej längre — hon grät!
