— 198 —
— Jag skyndar att uppfylla ers majestäts önskan! förklarade han.
— Vänta du! tillade han inom sig. Du känner inte lika väl till inredningen här, som i Louvren. Jag skall snart vara här igen!
Han gick utan att kunna ge hertigen den allra minsta vink. Cathérine misstrodde honom tydligen, ty hon tog icke ögonen från honom en enda sekund.
Och nu försökte Cathérine först och främst att få veta, om hertigen verkligen var sjuk, eller om han endast låtsade vara det.
Ty därpå skulle alla hennes diplomatiska operationer bero.
Men hertig François var en värdig son till sin mor, han spelade sin sjukroll utomordentligt väl.
Hon hade gråtit — han hade feber.
Cathérine blef lurad. Hon trodde, att hertigen verkligen var sjuk. Och hon hoppades, att hon så mycket lättare skulle få inflytande öfver honom, då hans sinne var förlamadt genom kroppsligt lidande.
Hon öfverhopade honom med ömhetsbetygelser, kysste honom och grät om igen — till den grad, att han förvånad frågade efter orsaken till hennes tårar.
— Du har ju varit i så stora faror, mitt barn! svarade hon.
— Då jag flydde från Louvren, menar ni, min mor?
— Nej, nej! Du blef ju räddad!
— Men, hvad menar ni då?
— Å! De som hjälpte dig med denna olyckliga flykt …
— Nå?
— Det var ju dina värsta fiender!
— Hon vet ingenting, tänkte hertigen, men hon vill bra gärna veta någonting.
— Kungen af Navarra! utbrast hon häftigt. Vårt släkts ständiga plågoris … Jag känner honom, jag!
— Ni vet det, min mor! utbrast François häpen.
— Kan du tro, att han går omkring och skryter med det, sade Cathérine, och att han tror, att han nu har vunnit sitt spel?
— Det är omöjligt, svarade hertigen, man har bedragit er, min mor!
— Huru kan du veta det?
— Därför att han ej har haft någonting att göra med min flykt — och i alla händelser, om också så vore, så är jag ju i säkerhet, som ni ser … Jag har inte sett kungen af Navarra på två hela år.
— Det är inte endast den faran jag menar, min son, sade Cathérine, då hon märkte, att hugget icke hade träffat.
— Nå, hvad menar ni då vidare, min mor? sade hertigen. Han betraktade allt som oftast väggbonaden bakom drottningen. Den rörde sig på ett gåtfullt sätt.
