Den här sidan har korrekturlästs
— 197 —
— Lita på, att hvarenda en af hennes tårar kommer att betalas med ett mått blod! hviskade Antraguet till Ribeirac.
Sedan Cathérine hade kysst och gråtit nog, satte hon sig vid sin sons hufvudgärd. På en vink af Bussy aflägsnade sig uppvaktningen. Men han själf lutade sig mot en af sängens pelare så lugnt, som om han vore hemma hos sig.
Cathérine störtade i sin sons armar.
— Skulle ni inte vilja ta en smula hand om mina stackars ledsagare, herr de Bussy? frågade madame Cathérine hastigt. Näst min son är det ju ni, som är herre här och vår bäste vän, eller hur? Jag vädjar till er godhet!
Här var det omöjligt att neka.
— Nu är jag fast, tänkte Bussy.
